Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mot Magdeburg - IX. Domens dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
109
Då Mårten hörde guldklangen, vaknade han upp:
— Mina vackra slantar, stackars mina små slantar, er, som
jag smekt och lekt med, som varit mina ögons ljus under
sömnlösa nätter och mitt hjärtas glädje under dagen, att ni nu skola
befinna er i samvetslösa skurkars fickor! Då återstår mig inte
mera. Då vill jag dö, när jag mistat er.
— Vad mumlar den gamle narren om? brummade en av
kroaterna.
— Han säger, att han vill dö, svarade en annan.
— Vill han dö! Vid Pappenheims korsade klingor, det skall
han få, förr än han tror! Men först skall han omtala, var han
dolt sina andra skatter. Krämare, stig upp och bekänn! röt
kroaten till Mårten Lumpf, i det han gav honom en spark.
Mårten reste sig mödosamt.
— Vad viljen I? frågade han buttert. Är det ej nog att I
rövat mitt guld, viljen I också taga mitt liv?
— Du skall säga oss, var du gömt dina övriga skatter.
Det glimmade till i Mårtens gula hyenaögon. Skulle han
nu också mista sin dyrbara samling av guld- och
silverpokaler, ringar, broscher, armband, sällsynta vapen; klenoder,
vartill ingen furste hade maken och som han hoppades kunna sälja
till tiodubbelt pris mot vad han givit. Nej aldrig! De lågo nu
gömda under stengolvet i källaren och voro i gott förvar.
— Nå, du svarar icke!
— Ack, ädle herrar — eländiga tjuvstrykare! mumlade
han för sig själv — I har tagit ifrån mig allt vad jag äger, och
nu är jag lika utfattig som den uslaste tiggare.
— Du ljuger, skurk! Fram med sanningen, annars skola vi
nog förstå att leta ut den!
— Det är sant, vad iag säger; så sant som jag är här.
Kroaterna stodo nu i en ring omkring krämaren, som ljög
och bedyrade.
— Låtom oss smeka honom ett tag, yttrade en.
— Ja, låt oss göra det, ropade de andra.
De grepo Mårten Lumpf, bundo hans armar och fötter och
hängde upp honom vid spjället med huvudet nedåt.
Mårten blev blodröd i ansiktet och stönade tungt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
