Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mot Magdeburg - IX. Domens dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
119
trodde sig skola kvävas av de våldsamma känslor av sorg,
kärlek, hat, som rasade i hans bröst. Var fanns nu hans
svenska bondlugn, hans kallblodighet, varav han så mycket berömt
sig och som stått honom bi vid alla föregående tillfällen, vari
ödet kastat honom? Nu hade den övergivit honom. En
glödande vulkan var hans själ och endast en tanke brann i hans
hjärna: att förstöra, att döda, nu då allt blivit förstört och dött
för honom själv och hela hans liv slagits i spillror. Att slå
ihjäl så många som möjligt, att söka hämnd på de uslingars
kamrater, som tillintetgjort hans lycka, och sedan själv dö.
Han tog sig åt sidan för att draga pampen. Den var borta.
— Nå lika gott! tänkte han. Så må jag själv stupa så fort
som möjligt.
Han såg en pikenerare stå i ett gathörn med fälld lans.
— Se upp! skrek han och rusade rakt på honom för att
spetsa sig själv.
Men nu hade Benranglet, kapten Lars och Stjernstråhle
hunnit upp honom.
Benranglet högg honom i kragen, och Stjernstråhle sprang
fram och blickade sin vän fast i ögonen.
Hjelms ögon lyste ännu av vansinnets glöd. Stjernstråhle
rystade honom av alla krafter för att få honom att komma
till sig själv.
— Se så, lugna dig, min vän och följ med oss! ropade han
fylld av medlidande. Ännu är ej allt hopp förlorat... och du
är för ung att dö.
Han böjde sig ned och tog från en fallen soldat hans värja,
som han stack i Hjelms hand.
Denne såg frånvarande upp och strök sig med handen över
pannan.
— Ännu är det kanske för tidigt att dö! viskade han.
På gatorna och i husen rasade striden fortfarande. Ännu
hade de kejserlige ej helt och hållet fått överhanden. Man
slogs med förtvivlans mod. Man ville sälja sina liv så dyrt’
som möjligt, ty varje av Magdeburgs invånare visste, att ingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
