Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mot Magdeburg - X. Värdshuset »Den gyllene bägaren»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
— Betyder föga. Låt oss fortsätta vår marsch! yttrade
Benranglet.
De hade nu kommit i närheten av värdshuset, som låg i en
dal vid en liten bäck, blåglittrande i solskenet. Fruktträdens
vita blomblad snöade över dess gräsbevuxna torvtak. Svårt var
det att urskilja i den klara majluften. Med sina vita fruktträd
och vita väggar såg värdshuset snarare ut som en
solskimran-de snöfläck, kvarglömd efter vårvinterns drivor, än som ett
boningshus.
Men Benranglet hittade vägen.
Han mindes den mörka novembernatt, då han med Clärchen
framför sig på hästryggen, genomvåt av vallgravens vatten
och gyttja, ilat fram för att söka härbärge och en fristad undan
kavaljer Gyllingkorn och hans rusiga drängar.
— Sen I icke värdshuset? Den där vita fläcken, som lyser
där nere i dalen.
— Är det värdshuset?
— Jo-ho!... Och där bor min flicka, och hon är ren och
vit och fager som körsbärsblommans blad.
På gårdsplanen framför värdshuset stod Clärchen sysselsatt
med att servera några stånkor öl till ett par soldater, som sutto
på en bänk under en stor lind.
Den unga flickan tycktes ha blivit fylligare och rundare
under det halvår hon tjänat på värdshuset »Den gyllene
bägaren». Hon såg alltjämt lika småtäck ut som den gången, då
hon först uppenbarade sig för Benranglet i fängelsehålan. Men
kring munnen hade hon fått ett bestämt, nästan hårt drag och
ögonen blickade så underligt trötta och likgiltiga. Oaktat runt
kring henne log all en solljus majdags vårliga skimmer,
föreföll hon icke glad. Hon skötte sina sysslor, serverade öl åt
gästerna, matade hönsen och duvorna som spetade och
trippa-de av och an framför gårdstrappan, men det var som om hon
gått i en dröm, som om hon knappast vetat, vad hon gjorde,
så likgiltigt skedde alla hennes rörelser.
— Clärchen! ropade Benranglet, så fort han fick syn på
henne.
Flickan stod framför trappan med ryggen vänd. mot de kom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
