Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mot Magdeburg - X. Värdshuset »Den gyllene bägaren»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
139
Flickan kom fram med rödgråtna ögon och lämnade dem
piporna.
Då hon skulle gå, reste sig Benranglet, tog henne om livet
och drog henne bort till soldaternas bänk.
— Se så, min unge, tala nu om för mig, hur det gått till!
Vad är det för en skurk till papist, som förfört dig? viskade
han.
Men flickan endast lutade sig mot honom och grät
övergivet.
— Nå, vad är det för en skurk till papist?
— Det är ingen skurk och ingen papist, svarade Clärchen
snyftande.
— Nå, vem är det då? Berätta för mig!
— Jo, det var ... ungefär en månad ... sedan vi flydde ur
slottet, började Clärchen, alltjämt gråtande. Jag kände mig
så ensam här och hade så ledsamt...
— Jag kan förstå det; jag var ju icke här, brummade
Benranglet.
— Och då kom det en afton hit en ung soldat, som hade
lika ljust hår som den där och likaså blå ögon, fastän mycket
vackrare, återtog hon och pekade på kapten Lars.
Denne, som trodde sig vara föremål för beundran, kastade
en i följd av nattvak och nyss intagen måltid något talgig
blick på den unga flickan, medan han samtidigt vred sina
martialiska knävelborrar.
— Men den unge soldaten var icke så tjock, utan mycket
ståtligare och vackrare... Och så var han svensk som du och
de andra, fortsatte hon... Han kom hit på kvällen, beställde
litet mat och så ville han gå och lägga sig. Och jag följde
honom upp för att göra i ordning hans bädd. Och... och . ..
Hu — hu — hu! snyftade stackars Clärchen.
— Jaså!... Hm!... mumlade Benranglet för sig själv.
— Nå, men hur såg han ut? Beskriv honom närmare,
återtog han högt.
— Jo, han var lång och ljus, hade en rak näsa och röda
kinder. Och så sa han, att han kom direkt från Magdeburg.
— Från Magdeburg! yttrade Benranglet förvånad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
