Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mot Magdeburg - X. Värdshuset »Den gyllene bägaren»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
Benranglet, kapten Lars och Stjernstråhle slogo sig ned vid
ett stenbord i närheten av de två soldaterna.
— Guten Tag, Kameraden! ropade den ene av soldaterna.
Vilket regemente tillhören I.
De tre svenskarna tittade på varandra. — Mansfelds
trupper, svarade Benranglet utan att blinka.
— Jaså, och vi tjänstgöra under Tilly. Men förargligt nog
ha vi haft en expedition på annat håll, så vi icke fått vara med
om stormningen. Den var väl storartad?
— Praktfull, svarade Benranglet. Vi komma just därifrån.
— Och vi ämna oss dit för att taga skadan igen.
— Då får ni allt raska på om ni ska ha någonting med av
kalaset. Snart finns det icke ett rött guldstycke eller en droppe
vin kvar i hela Magdeburg.
— Potz tausend! säger du det. Ja, vi få allt ge oss i väg,
yttrade den ene soldaten till sin kamrat.
Varpå de reste sig, hälsade och gingo till sina hästar.
Clärchen kom med tre stånkor öl och ett väldigt fat rykande
stek. I detsamma hon ställde maten på bordet, frapperades
Benranglet av den förändring hennes ansikte, i synnerhet
ögonen, undergått. Han betraktade henne forskande, medan han
drack ölet.
Plötsligt steg han upp och gick fram till Clärchen. Han tog
henne i ena armen och svängde henne runt.
— Blitz-donner! utropade han. Vad betyder det här?
Clärchen sänkte blicken och rodnade.
— Sannerligen är inte flickan i samma predikament som
sin företräderska. Jo, det här värdshuset måtte vara ett skönt
ställe, återtog han. Det måste du berätta för mig, hur det gått
till.
Men då satte Clärchen händerna för ansiktet. Stora tårar
stego upp i hennes ögon. Hon vände sig om och skyndade
bort.
— Hm! stackars flicka! Jag undrar, vem som nu kunnat
vara framme, mumlade Benranglet och såg efter henne.
När måltiden var slut, ropade de åter på Clärchen. De ville
ha var sin pipa rök.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
