Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mot Magdeburg - X. Värdshuset »Den gyllene bägaren»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
angripa Benranglet och med vilka denne hade full
sysselsättning.
Efter en kort strid voro de nedgjorda och lågo blödande pa
gångens sand.
— Nu är tiden inne att bege oss härifrån. Clärchen har
hästarna färdiga bakom husknuten, ropade Benranglet, i det
han gick fram till Gyllingkorn, som höll på att resa sig, och
gav honom en spark, så att han än en gång tumlade över ända.
De tre svenskarna, följda av den mörka och den blonda flickan,
sprungo till stället bakom gaveln där två svenner på
Clärchens uppmaning höllo hästarna färdiga. Och i närheten
stod Clärchen orolig över vilken utgång striden skulle få.
Nu kom Benranglet springande.
— Upp i sadeln, Clärchen! skrek han.
Och med ett raskt hopp hade han själv satt sig på hästryggen,
varpå han böjde sig ned och lyfte upp Clärchen framför
sig, så att hennes kjolar fladdrade lusteliga.
Och samtidigt hade kapten Lars och Stjernstråhle stigit i
sadeln, kaptenen med den mörka flickan, den senare med den
blonda framför sig på hästryggen. Och för lösa tyglar med
sporrarna i hästarnas bukar sprängde de ut från värdshuset
på väg till svenska hären som de visste skulle ligga i kvarter
någonstädes i Brandenburg.
Den lilla blonda flickan låg avsvimmad i Stjernstråhles
famn. Då han lutade sig framåt, såg han hennes bleka ansikte
med de slutna ögonen och den halvöppna munnen. Den unga
barmen flämtade och han kände, hur hennes hjärta klappade
mot hans. Det gick en darrning genom hans kropp. Och han
kunde icke låta bli att böja sig ned och kyssa hennes röda
läppar.
Med armarna kastade om kapten Lars’ tjocka hals gungade
den mörka skönheten framför honom på hästryggen. Den
gode kaptenen var blixt kär. Han drog flickan närmare intill
sig och kramade henne av alla krafter.
Just då vände sig Benranglet om i sadeln:
— Kapten Lars! Kapten Lars! Vad skulle din gumma säga,
om hon såge dig nu? ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
