Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Breitenfeld - I. Allt är fåfänglighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
165
man med den andre. Det hade den listiga ormen räknat ut.
Och därför var hon så smekande ljuv mot mig, allt medan
hon i hjärtat bar bilden av en annan.
.. .Vid middagstiden skaffade jag mig i en bondstuga en
häst och red mot min faders gård.
I vilt raseri störtade jag i väg. Jag var knappast mig själv
mäktig. Tankarna brusade i mitt huvud och jag tyckte att jag
skulle kvävas av de känslor som stormade i mitt bröst. Det
var första gången i mitt unga liv som jag gjort bekantskap
med sorgen. Stoltheten hos mig sökte nog hålla tillbaka den
känsla av förödmjukelse och bitterhet som tärde mig. Men det
gick icke. Det var för mycket för mina unga år. Jag tror
knappast jag kunde återhålla tårarna, medan jag red vägen
fram.
Jag förstod icke hur jag kunnat lämna henne utan att ha
dödat henne. Nu, medan jag red mot mitt hem önskade jag
att jag slagit henne, kastat henne till golvet, trampat på henne
och fått se hennes röda blod rinna. Jag skulle velat se
fruktan i hennes öga.
Men då jag erinrade mig alla de lyckliga stunder vi
tillbragt tillsammans, hur vacker hon varit, hur glad och öm,
fylldes mitt hjärta åter av kärleken till henne i fördubblat
mått. Jag föraktade mig själv, jag hånade mig, kallade mig en
eländig narr, som för en kokett slinkas skull sörjde och fällde
tårar — men det hjälpte icke. Jag kände allt för väl att jag
aldrig skulle kunna glömma henne och taggen trängde endast
djupare in i hjärtat.
Till sist hade jag jagat upp mina känslor till ett sådant
övermått av sorg och raseri att jag var fullkomligt vansinnig.
Skogstigen, på vilken jag red, genljöd av mina suckar. Jag
brydde mig icke längre om att söka återhålla dem. Tårarna
strömmade ned för mina kinder, och hade någon mött mig
skulle han tagit mig för en dåre. Ty en sådan liknade jag.
Och kanhända jag också red förbi någon människa, men
därtill var jag för upprörd att lägga märke. Och väl var också
det. Ty i det lynne jag befann mig, skulle jag vid första fråga,
vad det än rörde sig om, ögonblickligen huggit ned honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
