Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Breitenfeld - I. Allt är fåfänglighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
Jag önskade intet högre än att få slåss. Och skulle jag därvid
själv ha dött, hade det varit mig fullkomligt likgiltigt.
— Har du någonsin erfarit någonting dylikt? vände sig
munken till Hjelm.
— Jag har, mumlade denne.
Munken betraktade honom forskande. Men han frågade icke
vidare. Han endast suckade medan han höjde blicken mot
aftonhimlen.
En lång stund gick han tyst. Vad tänkte han på.
Människolivets eviga oföränderlighet kanhända, de ständiga striderna
och sorgerna. Alltid detsamma, alltid lika. Huru ingenting
läres, ingenting glömmes. På huru det för människobarnen, så
länge de icke vunnit själens upphöjde frid, endast finnes en
glädje i livet, som dock ofta köpes till alltför högt pris och i
de flesta fall aldrig ernås.
Varför de jäkta och bråka! Och detta för att nå någonting,
som merendels visat sig vara ett sken. Varför då icke hällre
leva i tankens och drömmens värld, som är mycket rikare,
mycket skönare och mera levande än någonsin den så kallade
verkligheten! Men huru lära ett ungt blod att inse detta! Han
hade ju icke själv förstått det förrän efter långa års kamp.
Äter försjönk han i erinringar av sina minnen. Han kände
ett behov av att tala, medan han gick på vägen i den blida
sommarkvällen. För en ensling som honom gavs det icke många
tillfällen, då han kunde få berätta något ur sitt skiftesrika liv.
Och så ville han även lära och trösta sin unge vän, som han
såg var nedtryckt och bekymrad.
. .. Fram på aftonen — fortsatte han — nådde jag närheten
av mitt hem. Jag hade nu något lugnat mig men var ännu
alltjämt djupt bedrövad. Jag undrade vad jag skulle säga
min far och min mor. Jag visste det icke. Nå ja, tänkte jag
för mig själv, det blir väl bra med den saken. För övrigt
säger jag dem som sanningen är. Och sedan må de göra, vad
dem lyster. Men till hovet återvänder jag ej.
Under det jag tänkte på mitt hem och mina föräldrar kom
jag att kasta en blick nedåt på mina kläder. Jag häpnade.
Tröjan och benkläderna voro överhöljda av blod, vari damm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
