Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Breitenfeld - II. Syster Cecilia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
177
händerna och vattna blommorna. Eller sutto de i trädens
skugga och virkade och sydde. Munkarna skötte med spade
och hacka grönsakslandens sängar eller arbetade ute på
fälten, medan de mumlade sina böner och fingrade på
radbanden.
Det var ett fridfullt på samma gång som arbetsamt liv och
åsynen därav verkade lugnande på den unge svenskens
överhettade hjärna, fylld som den var av brusande krigsbilder och
naggande samvetskval.
Alltjämt tänkte han på Gretchen och på sina kamrater. Var
voro de nu? Väl sannolikast vid svenska hären. Och var var
hon? Död!... Ty fastän han icke ville mista hoppet om att
hon blivit räddad och ännu levde, bjöd dock hans tanke
honom att inse att hon måste vara död.
I sådana stunder försjönk han i den djupaste förtvivlan och
han tyckte att han lika gärna liksom pater Antonius kunde
begrava sig här i klostret som att åter gå ut i livet.
Då var det honom en lisa när syster Cecilia satte sig vid
hans sida och sakta samtalade med honom eller sjöng för
honom en latinsk psalm. Han förstod icke de främmande orden
Men den vackra melodien och hennes innerliga tonfall smekte
hans öra och han kände åter hoppet stiga i sitt bröst.
Men det drog ut med hans tillfrisknande. Grubblet, som
aldrig lämnade hans hjärna, de ständiga kastningarna mellan
hoppfullhet och förtvivlan, som söndersleto hans själ, och
nätternas vilda drömmar verkade tillbakahållande på hans
återvändande krafter. Han blev retlig och missnöjd och ibland
kunde icke ens syster Cecilia lugna honom.
Han vantrivdes i klostret. Han hatade sin febersjukdom,
som vållade att han var oförmögen att åter fortsätta sina
spaningar efter Gretchen eller sluta sig till sina kamrater.
Tyst och sluten gick han hela dagarna för sig själv, talade
icke med någon, knappast med syster Cecilia. Han var så pass
bra, att han några timmar på dagen kunde gå ut i trädgården
och där promenerade han ensam fram och tillbaka på
gångarna. Och grubblade och grubblade. Alltid över ett och
detsamma.
12 — Gula Brigadens hjältar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
