Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Breitenfeld - II. Syster Cecilia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178
På sista tiden hade han också börjat tänka på, huru han
skulle komma därifrån. Ty han visste, att fastän han
vårdades i klostret såsom sjukling, var han dock samtidigt fånge.
Munkarna skulle nog icke släppa honom så lätt utan att först
med alla medel söka övertala honom att lämna krigaryrket och
bliva en av dem.
Redan under de första dagarna hade han hört anspelningar
härpå. Men han svarade dem icke utan vände dem ryggen.
Syster Cecilia hade dock icke nämnt ett ord i detta avseende.
Hon nöjde sig med att vårda och söka förströ honom. Och
med pater Antonius hade han ännu icke mycket talat.
Men en dag, då Hjelm fick se honom i trädgården, gick han
fram till honom och yttrade att han snart tänkte begiva sig
från klostret.
Patén Antonius svarade undvikande:
— Du är ju sjuk, min vän. Det vore icke nyttigt för dig
att ännu på en tid komma ut i kriget.
— Ja, men jag vill härifrån. Jag vantrivs här och jag
längtar bort, yttrade Hjelm häftigt.
— Längtar du bort från denna sköna plats. Här är ju så
lugnt och gott; och här har du allt vad du behöver.
— Allt vad jag behöver! Jag behöver strid och liv. Jag
behöver vara samman med mina kamrater och dela deras faror.
— Behöver du inte mera? frågade pater Antonius sakta.
— Nej, det är mig nog.
— Nej, det är dig icke nog. Du behöver också tänka på din
själs frälsning. Ty därpå har du visst hittills icke riktat många
tankar. Och därför bör du nu, då du kan gå uppe, deltaga i
mässorna och bönerna, så skall du se att ditt sinne blir lugnare.
— Jag bryr mig icke om mässorna. Jag vill ut. Och får jag
icke godvilligt, skall jag bryta mig ut med våld, utbrast Hjelm.
— Det kan du icke, min vän. Porten är bevakad och över
muren kommer du icke häller. Men stanna du lugnt här ännu
en tid. Tro mig, min unge vän! det är nyttigast för dig själv,
yttrade pater Antonius.
Då förstod Hjelm att han var munkarnas fånge och att han
var bevakad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
