Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Breitenfeld - II. Syster Cecilia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184
— En stygg tanke! Den bör du icke behålla! Kasta bort
den och tänk vackra tankar i stället.
— Hör du, syster Cecilia, återtog Hjelm, har du sett när en
hök skjuter ned på en duva? Han kommer likt en stormvind,
oförberett, hänsynslöst som ett slag av ödet. Duvhonan anar
intet... Hon går där belåten och plockar korn tillsammans
med hanen. Så kommer höken. Hanen ser det och söker
skydda sin hona undan hans klor. Han breder ut sina vingar över
hennes huvud och bröst. Men vad hjälper det. Hökens näbb
är grövre, hans klor skarpare, hans flykt hastigare. Och de gå
båda förlorade.
— Nå, så fingo de ju dö tillsammans. Kallar du det att gå
förlorad? yttrade syster Cecilia, som med undran lyssnat till
Hjelms fantasier.
— Det gick icke så till i fabeln, svarade han... Höken
ville endast ha honan och henne grep han, sedan han först
sårat hanen.
— Men då blev ju denne räddad?
— Nej, han gick endast ännu mer förlorad.
Dunkelt anade syster Cecilia, vad Hjelm menade. Men hon
ville icke ansätta honom med vidare frågor, då han tydligen
var obenägen att närmare besvara dem. Hon tog upp
virkningen och krokarna från marken, och de reste sig för att gå
in i klostret.
Tysta gingo de på gångens sand vid varandras sida.
Det var en ovanligt vacker sommardag. På den vitblå
himmelen med färg som av skummad mjölk glödde en brännande
sol och gav liv och yppighet åt alla markens blomster och kom
blodet i människornas ådror att pulsera i starkare fart. Hjelm
kände hur han med varje stund fick nya krafter, hur det sjöd
inom honom och hur hans livsmod växte.
Och även syster Cecilia hade fått varmare färg på sina
kinder och en livligare blick i ögat. Hennes steg voro lättare,
hennes hållning rakare, huvudet mera högburet än det varit
på mången god dag.
— Jag står icke ut med det här, utbrast Hjelm. Jag måste
bort. Detta är ju den vackraste tiden av året. Se, hur allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
