Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Breitenfeld - VI. Vatten! Vatten!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
235’
dricka, dricka både morgon, middag och kväll, dricka ur åar!
Jag, kapten Lars, dricka vatten!
Trots sina svåra smärtor kunde kaptenen icke återhålla ett
svagt leende.
Men strax förvreds hans ansikte och han suckade tungt.
Och denna sol som bränner så man kan bli tokig! Här måste
jag ligga och pinas. Och ingen vart kan jag komma. Kan icke
röra mig ens. Och liket börjar redan att lukta. Jag känner det.
Vinden blåser mig rakt i ansiktet. Men ingen svalka. Endast
en gräslig stank.
Kapten Lars vände bort huvudet.
Som han nu låg utsträckt på marken kunde hans öga endast
fånga den djupblå himmelen med det glödande klotet, en bit
lövverk från buskarna och här och där en arm, ett ben från
någon stupad. En smula gräs, en myra som släpade på ett strå,
en handfull sand, det var hela hans horisont. Han hörde några
får bräka i närheten, men han kunde icke se dem. Bromsarna
surrade, myggorna dansade och stucko honom i ansiktet, men
han kunde icke jaga bort dem.
Solen steg allt högre på himmelen. Eftersommarens värme
blev tryckande och kapten Lars’ törstande strupe led svåra
kval.
— Vatten! Vatten! stönade han. Ah, jag gåve år av mitt
liv blott för ett glas vatten. Jag kan icke uthärda längre. Och
så här kanske jag får ligga i flera dagar och nätter, innan
döden kommer. Jag tror att jag hellre skjuter mig genast.
Han sökte draga fram den ena pistolen, i vilken han visste
att han hade ett skott kvar. Efter mycket besvär lyckades det
honom. Men knappast hade han fått syn på kolven och pipan
förrän han kastade den ifrån sig.
Nej! Jag får ej! Jag måste härda ut. Kanske det ännu
finns möjlighet till hjälp. Och kanske jag ännu en gång i
livet kan få återse min gård och mina barn och min gumma.
Och den tappre kaptenen suckade, medan tårar sakta runnö
ned för hans runda kinder.
Till slut blev törsten kapten Lars övermäktig.
— Jag måste ha vatten . . . vatten! vrålade han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
