Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Den dimmiga morgonen - I. Hjelm träffar en vän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
283’
kommit, blev jag utom mig av förtvivlan. Jag trodde att du
aldrig mer ville se mig och att du helt och hållet övergivit mig.
Och då beslöt jag mig för att dö ... Genom de mörkaste och
mest folktomma gator smög jag mig ned till stranden, gick ut
på en brygga och kastade mig i floden ...
— Nej, men Gretchen! Hur kunde du göra detta!
mumlade Hjelm. Hade du endast väntat några timmar till skulle jag
ha funnit dig. Ty vid midnattstid sökte jag dig bland ditt
hems ruiner. Och då jag icke fann dig där, trodde jag att du
sprungit ut i staden och blivit mördad. I tre dagar och tre
nätter strövade jag omkring på gatorna och sökte bland högar
av lik.
— Stackars min vän, mumlade Gretchen.
— Stackars jag! yttrade Hjelm. Jag var en dåre som
förtjänte hängas ... Stackars du, min älskling i stället, som fick
lida så mycket för min skull... Men hur gick det vidare?
Du föll i floden nämnde du.
— Ja, jag kastade mig baklänges i vattnet. Jag ville dö.
Livet hade förlorat allt värde för mig, då jag trodde att du
icke längre brydde dig om mig... När jag kände de kalla
böljorna omsluta mig och vattnet brusa i mina öron, var jag
lycklig. Jag tänkte: Snart är det väl slut, det finnes ingen
Gretchen längre, som behöver sörja och gråta.
... Men det blev icke så. Efter en kort stund flöt jag upp
till ytan. Någonting stötte till mitt huvud. Krampaktigt, utan
att veta vad jag gjorde, ty jag var som bedövad, grep jag fast
i detta något. Det var en halvbränd timmerstock som jag
träffat på. Och — hur underligt det än låter — jag, som nyss i
förtvivlan velat dö, jag klängde mig nu av instinktiv
självbevarelsedrift fast vid stocken av alla krafter och flöt med
den utefter stranden.
över mig såg jag eldskenet från alla Magdeburgs tusen
brinnande hus och hörde larmet, jämmerskriken och
segerropen. Jag ryste, både i följd av det kalla vattnet och av den
fasa, mördandet och plundrandet ingåvo. Ehuru jag mycket
väl kunnat simma intill stranden och stiga upp, vågade jag
det likväl ej, ty jag, som för några minuter sedan icke önskat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
