Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Den dimmiga morgonen - I. Hjelm träffar en vän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
289’
— Hon sprang häftigt upp, ryckte masken från sitt ansikte
och gav mig en ljungande örfil.
— Kanske monsieur Stjernstråhle möjligtvis nu känner igen
mig? frågade hon på svenska... Förut hade vi talat tyska.
... Och kan du tänka dig vem hon var, den sköna i den
röda sammetsmasken!... Fröken Ebba Lindelöf på Furuvik,
med vilken jag var till hälften förlovad innan kriget började.
Hon hade följt med drottningen hit till Mainz.
— Jo, det var en fin situation, skrattade Hjelm.
— En verkligen genant situation! Jag blev så häpen att jag
icke kunde få fram ett ord utan endast stod och stirrade på
henne.
Men så kunde hon tala i stället. Och jag fick mig en skur
av förebråelser, sådan jag ännu aldrig erhållit.
— Monsieur är just en figur, skrek hon. En usel bov är ni.
Först lovar ni tro och kärlek åt en flicka hemma i Sverige.
Och sedan har ni icke väl hunnit sätta foten på Tysklands jord
förrän ni springer efter vartenda fagert ansikte ni får se. Och
där hemma går den stackars bedragna flickan och drömmer
om er och inbillar sig att ni varje afton vid lägerelden tänker
på henne och somnar med hennes namn på edra läppar. Jo
vackert! I stället är det alla möjliga andra... Lisbeth,
Ann-chen eller vad de nu heta, som leka er i hågen. Ni borde
riktigt skämmas...
— Bästa Ebba!... försökte jag avbryta den fruktansvärda
strömmen av ord.
— Tyst! skrek hon. Ni har ingenting att anföra till edert
försvar. Ni är en trolös usling, en bov, kvinnoförförare, en
flickjägare och jag föraktar mig själv att jag någonsin kunnat
vara dum nog att tänka på er...
Så vände hon mig ryggen och seglade ut ur rummet med en
min av den mest kränkta värdighet.
Och jag stod kvar.
— Ja, det var ju en fatal historia, yttrade Hjelm.
— Och det värsta är att jag nu, sedan jag återsett Ebba, är
mera kär i henne än någonsin.
— Det lär du väl icke få något gott utav.
19 — Gula Brigadens hjältar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
