Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Den dimmiga morgonen - III. Den tyste drömmaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
322’
— Säg till att mitt bad göres i ordning och att middagen
därpå skall vara färdig.
Duennan neg och smög sig bort.
Genom en dunkel korridor gick Wallenstein till badrummet.
Detta var bildat av droppsten och liksom alla rum i slottet
synnerligen elegant inrett. Ett badkar av silver stod vid ena
väggen, i taket hängde en röd lampa och i kaminen av
marmor glödde en brasa.
En kammartjänare trädde in och tillredde badet sjudande
hett. Så hällde han i vattnet välluktande oljor och parfymer
och begynte kläda av sin herre.
Då Wallenstein åter påtagit sina kläder, gick han genom
samma korridor tillbaka till det moriska rummet. Nu stod mitt
på det av dyrbara mattor betäckta golvet ett litet middagsbord,
dukat för två. Faten voro av silver, glasen av finslipad
kristall och den bländvita duken av mjukaste holländsk lärft.
Wallenstein ringde åter och den gamla duennan visade sig.
— Säg till Zaira att hon kommer, yttrade han.
Duennan försvann. Några ögonblick därefter drogs
draperiet, som täckte en liten dörr, åt sidan och en underbart vacker
flicka visade sig. Hon var mörk som en natt. Nedanför de
nakna, vita skuldrorna böljade svarta lockar, som nådde henne
långt ned på ryggen. De stora, svarta ögonen strålade med en
bländande glans och den lilla munnen lyste röd som ett moget
körsbär. Hon bar en rikt guldstickad fantasidräkt.
Då Wallenstein fick se henne, ljusnade hans dystra drag.
Han drog henne till sig och de slogo sig ned vid bordet. Den
sköna Zaira skänkte i pokalerna och lade för honom på
silverfaten. Och medan däruppe i en av salarna taffel med
hertiginnan som värdinna dagligen dukades för mer än hundra
personer, spisade Wallenstein här i den moriska våningen ensam
med sin älskarinna. Själv åt han litet och drack föga vin, men
Zaira lät sig väl smaka.
Sedan måltiden var slut och bordet utburet av tysta tjänare,
slogo de sig ned i en låg divan. Zaira tog en guitarr och slog an
några ackord på strängarna. Så lutade hon sitt mörklockiga
huvud mot sin herres axel och började sjunga. Länge satt Wäl-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
