Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Den dimmiga morgonen - IV. Giv honom två tusen dukater till!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
325’
I spetsen för truppen red på en livlig gångare en liten
un-dersätsig, mörkhyad man. Det var general Isolani, kroaternas
fruktade anförare. Han var tämligen tjock. De runda kinderna
pöste av välmåga, på hans tjocka läppar lekte ett vällustigt
leende och hela gestalten tillkännagav en man, som tyckte om
ett gott bord och många glas gott vin. Nu blickade de
nötbruna ögonen, som kunde blixtra så hotfullt energiskt, helt
gemytligt omkring och han gjorde ingen min att avbryta
larmet. Hans kroater voro vana vid tämligen fria fasoner och han
visste att det knappast skulle gå att få dem att antaga mera
ordnade former. Och vad skulle det för övrigt tjäna till. Bara
de slogos bra och voro oemotståndliga i anfallet, fingo de gärna
skräna bäst de gitte.
Hastigt spred det sig i wallensteinska lägret att general
Isolani och kroaterna åter varit ute och snappat bort en fora
från de dumma svenskarna. Hela lägret genljöd av hurrarop
och skrål. Nu hade man åter fullt upp med bröd och kött och
vin och de svenske fingo suga på ramarna.
Isolani skyndade att för Wallenstein rapportera den
glädjande tilldragelsen. Men han hade ej hunnit fram till slottet
Burgstall, slottet med samma namn som höjden, där
Wallenstein tagit sin bostad, förrän denne, som blivit underrättad om
erövringen av föran och nu själv ville undersöka densamma,
red honom till mötes.
— Min käre general! Åter en god fångst, ropade
Wallenstein, då de kommit varandra närmare.
— Ja, ers höghet. Den tänker jag icke är så dålig. Föran
var bevakad av en trupp på femhundra svenska ryttare. Mina
kroater och jag anföllo. Vi höggo ned hälften, de övriga
flydde. Dessutom togo vi några fångar, som kanske kunna lämna
ers höghet värdefulla upplysningar om fienden, samt två fanor.
— Fanor också!
— Ja, ers höghet. Se här äro de.
Isolani vinkade till den ryttare, som bar de svenska
fanorna. Denne red genast fram, räckte generalen de två
neddammade, sönderskjutna standaren, vilka Isolani å sin sida
med en bugning överlämnade till Wallenstein.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
