Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Den dimmiga morgonen - IV. Giv honom två tusen dukater till!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
330’
de omkring sig med vilda blickar. Han var blodröd i ansiktet
och kunde knappt få fram ett ord.
— Jag sätter upp min spanska stridshäst mot tusen dukater
till, vrålade han.
Piccolomini kunde icke annat än gå in därpå.
Tärningarna rullade ... Åter vann Piccolomini.
Nu var Isolani alldeles pank. Med en fruktansvärd svordom
flög han upp från stolen och slog knytnäven i bordet, så att
det sprack och dukater, tärningar, bägare med en skräll
hoppade i taket.
Ett missnöjt mummel hördes. Det hade dock varit ärligt spel
och ingenting att bli ond över.
Isolani blickade sig hotfullt omkring. Hans ögon voro
blod-sprängda. Nu satt värjan lös i skidan. Men de andra visade
lika bistra miner.
Då gick Isolani bort till ett bord och satte sig att stormsupa.
Emellertid hade det fruktansvärda larmet och bråket trängt
in till Wallensteins rum. Han blev uppmärksam. Kanske de
nu hålla på att sticka ihjäl varandra, tänkte han.
Han tillsade en kammarherre gå ut och se efter, vad som
hänt.
Kammarherren återkom.
— Nå, vad var det?
— Det var endast general Isolani, som spelat bort allt vad
han äger och har.
— Huru?
— Jo, general Isolani har spelat från sig de två tusen
dukater, ers höghet skänkte honom vid middagen och dessutom den
spanska stridshingsten, och nu är han alldeles ursinnig.
Då kunde Wallenstein icke återhålla ett leende.
— Har han verkligen gjort av med både dukaterna och
hästen? frågade han. Med vem spelade han?
— Med general Piccolomini!
— Och Piccolomini vann alltsamman?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
