Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Den dimmiga morgonen - V. Fången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
347’
Kvällen var het. Kapten Lars svettades på hästryggen, hans
stora måge guppade upp oeh ner, han kände sig dåsig och trött
och han svor inom sig över att han någonsin givit sig ut på
detta äventyr. I lägret kunde man åtminstone ligga bekvämt
utbredd på sin filt och möjligtvis fukta strupen med en droppe
vin och det var bra mycket behagligare än att trava här fram
på landsvägen och få mun och näsa fullproppade med damm.
Men hur mycket kapten Lars än brummade invärtes, hans
stolthet förbjöd honom att bryta ledet och vända om.
Efter två timmars ritt kunde de i stjärnljuset skymta
staden Freystädtlein. Den låg framför dem med sina murar, tyst,
mörk, hemlighetsfull likt en sovande främling.
Benranglet kommenderade halt.
— Ännu är det väl tidigt att storma. Och för övrigt måste
vi först, för att vara riktigt säkra på att lyckas, borttaga den
yttre vakten. Sannolikt finnes en sådan, yttrade han.
Han vinkade Hjelm och Stjernstråhle till sig.
— Tag ett tjugutal man och försök överrumpla helst i
tysthet den yttre vakten, sade han till dem.
Hjelm och Stjernstråhle voro genast färdiga. En tjugu
stycken frivilliga knektar voro hastigt utvalda bland de femtio,
som anmälde sig, och så begav man sig i väg. De kvarlämnade
hästarna och smögo sig försiktigt framåt, så mycket som
möjligt döljande sig i mörkret.
Benranglet lät en avdelning följa dem för att i händelse av
behov ingripa.
Så snart Hjelm, som gick främst, fick syn på vakten, vilken
tycktes utgöras av en tio man, befallde han soldaterna att
stanna och gömma sig.
— Jag skall med löjtnant Stjernstråhles tillhjälp åtaga mig
att ensam tillfångataga dessa utan att göra något buller,
yttrade han till soldaterna.
Ett tvivlande mummel hördes.
— Omöjligt! Galenskap! Huru skall det väl kunna tillgå.
Det blir både kaptenens och löjtnantens säkra död. Nej, låt
oss hellre rusa fram allesamman och i ett nu nedhugga dem,
viskade de.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
