Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Den dimmiga morgonen - VII. En gammal bekant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
370’
smakar gott. Tupp, kyckling, gris, kalv, höns, får, gås, kanin,
hare, kalkon, duva, get, oxe, fasan, tjäder, orre, morkulla, ko,
allt är lika bra svarade kapten Lars i ett andedrag.
— Men inte kan du få vildfågel här i trakten?
— Vem vet vad som finns där i skogsdungen? Håll bara
bössorna klara!
Skogsdungen genomtågades utan att så mycket som en skata
flög upp. Här fanns alltså intet; återstod endast
bondgårdarna.
Byn låg där på något avstånd framför dem. I några stugor
lyste ljus, andra voro mörka.
— Vi hålla oss till de mörka. Man kan aldrig vara nog
försiktig, då man skall överrumpla fienden. Minns hur fiffigt
vi snappade bort vakten utanför Freystädtleins murar,
yttrade kapten Lars.
De båda andra hjältarna instämde, Hjelm dock något
undrande över kaptenens vilda fantasi. Det var väl annars hans
egen förtjänst att vakten blev tillfångatagen, menade han.
Men han ville icke störa den gode kaptenen i hans
stormaktsdrömmar utan traskade på.
Då de kommit i närheten av några tysta gårdar, fördelade
sig den lilla truppen i tre avdelningar för att smyga sig fram
på var sitt håll och undersöka terrängen. Sedan detta var gjort,
skulle gemensam rådplägning hållas under en stor ek i
närheten.
Stjernstråhle och Hjelm begåvo sig av på sina håll, kapten
Lars följde långsammare efter.
— Sannerligen, känner jag mig icke som en skurk. Det är
just ett snyggt hantverk att på det här sättet smyga omkring
som en tjuv om natten. Tänk om min gumma såg mig nu.
Vilken uppsträckning jag skulle få! Hur hon skulle domdera och
prata! Den natten finge jag mig väl ingen blund i ögonen,
mumlade kapten Lars, då han försiktigt smög sig fram.
Snart hade han nått gården. Han hukade sig ned bakom en
häck och lyssnade. Intet ljud. Gården tycktes fullkomligt öde
och övergiven.
— Nå, så mycket bättre, tänkte han och gick in.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
