Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Den dimmiga morgonen - VIII. I dödens töcken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Blir det ingenting av! Ack allt för säkert, snyftade
Gretchen.
— Men det hörs ju ingenting. Icke ett kanonskott har jag
hört och det är nu redan långt lidet på förmiddagen. Kanske
wallensteinska hären avtågat. Kom hit och ät en bit. Fröken
ser så blek ut och kan behöva stärka krafterna, menade
gumman.
Men Gretchen endast skakade på huvudet och fortfor att
gråta. Hon visste alltför väl att slaget ej skulle uppskjutas.
Det hade Hjelm sagt henne, då han sent föregående kväll
besökt henne. Han hade varit allvarligare än vanligt och då de
togo avsked, hade han kysst och omfamnat henne, som om
han tänkt sig aldrig mera skola få återse henne i livet.
Och huru skulle han väl kunna det, tänkte Gretchen i sin
bedrövelse. Ett stort slag, där tusentals och åter tusentals
soldater stormade mot varandra med lyfta vapen för att döda,
där kanonerna plöjde upp djupa fåror i de tätt packade leden,
där muskötelden smattrade från alla håll — huru skulle väl
hennes älskling där kunna undkomma med livet! Säkerligen
skulle han innan solen gått ned vara död och hon själv en
änka utan att ha varit gift. Hur förfärlig en sådan strid, där
människorna icke gjorde någonting annat än slaktade varandra.
Ack, om det ingenting bleve av! Men därtill fanns föga utsikt.
Gretchen visste att Gustav Adolf, då han fick veta att
Pappenheim med tolvtusen man skilt sig från Wallenstein och
avtågat till Halle, beslutat sig för strid. Föregående morgon
hade de tågat ut för att möta Wallenstein. Redan innan kvällen
trodde Gustav Adolf sig kunna träffa och slå honom. Men
vägen hade varit längre och eländigare än man tänkt sig.
Höstkvällen hade kommit för snart och intet slag hade blivit av.
Men nu tidigt på morgonen skulle det ske. Och ännu hördes
ingenting av.
Gretchen steg upp från bordet och gick fram till fönstret.
En vit dimma svepte över trakten och hon kunde knappast se
de närmaste stugorna och träden. Vädret såg kallt, ruskigt,
grådaskigt ut och så denna hemska tystnad, då hon i varje
ögonblick väntade att få höra det braka löst! Hon kunde icke
uthärda utan gick gråtande tillbaka till bordet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
