Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Den dimmiga morgonen - VIII. I dödens töcken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
386’
— Åh, det är icke slut ännu. Värre tänker jag det blir,
svarar denne.
Och han får rätt. Då Wallenstein ser sin mitt svikta och
finner de kanoner han placerat framför linjen vara tagna, ger han
order till en del av vänstra flygelns rytteri under Götz,
Picco-lomini och Isolani att falla svenskarna i flanken. Innan
brigaderna märka det äro de fientliga ryttarna över dem. En het
strid uppstår mellan rytteri och fotfolk. Det senares långa
pikar nedsticka fiendens hästar och ryttare. Men dessa tränga
på och svenskarna måste vika.
Från något avstånd ser Gustav Adolf att hans brigader
svikta, ansatta som de äro både framifrån och från sidan.
Raskt rider han fram till det närmaste rytteriregementet, som
befinnes vara smålänningarna, vilkas överste, Stenbock, nyss
stupat vid första anfallet.
Han ställer sig i spetsen för dem.
— Följen mig, mina tappra gossar, ropar han. Och utan att
se sig om spränger han över gravarna.
Smålänningarna efter så fort de kunna. Men endast få av
dem ha så goda hästar som kungen, och då denne kommit
över dikena, har han vid sin sida endast hertigen av
Lauen-burg, pågen Leubelfing, unge Stjernstråhle, en livknekt och
några småländska ryttare. Men han märker det ej. Han tror
att hela regementet är tätt efter honom.
Rakt framför ser han Piccolominis regemente. Han pekar på
det och säger till hertigen:
— Där framme står vår farligaste fiende.
Varpå han spränger i väg åt det hållet.
Hertigen, Leubelfing och Stjernstråhle följa honom så gott
de kunna. Även de tro att hela regementet är dem i hälarna.
Men å fiendens sida hade man märkt den lilla ryttarskaran,
som kom galopperande mot dem och för vilkens anförare alla
vördnadsfullt veko undan. En österrikisk korpral, som sett
dem, fattade en musketerare i armen och pekade på Gustav
Adolf.
— Den där måtte vara en förnäm herre. Skjut på honom!
yttrar han till musketeraren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
