Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Den dimmiga morgonen - VIII. I dödens töcken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gretchen skakar försiktigt på kapten Lars, och efter en stund
slår denne väckt av smärtan upp ögonen.
Kapten Lars vaknade. Sårfebern ansatte honom och han såg
sig omkring med förvirrade blickar. Till sin förvåning fann
han en ung flicka bredvid sig.
— Är det du, Anna-Lisa? viskade han. Ack min älskade
flicka, det står illa till med mig. Var har du mor och lille-Lars.
Gretchen, som hört talas om kapten Lars’ familj, kunde
icke återhålla tårarna. Hon svarade ingenting utan räckte
honom vinet.
— Drick kapten Lars! Ni är sjuk och illa sårad. Drick! Det
skall göra er gott.
Gretchen hjälpte honom att föra buteljen till sina läppar och
kaptenen drack av det goda vinet. Hans tanke blev klarare,
hans sinne lugnare.
— Men var är jag då? frågade han och förde matt handen
till sitt feberheta huvud.
— På Lützens slagfält. Bland högar av lik och sårade.
Då kapten Lars hörde detta, suckade han och sjönk stönande
tillbaka på marken.
Gretchen vände sig ifrån honom till Benranglet och viskade
några ord i hans öra. Knappt hade denne hört vad hon sagt,
förrän han trots sina sår häftigt reste på sig.
— Nej, vad säger du flicka! Var?
— Här. Alldeles i närheten.
— Här intill oss! ... Så månde vi då, innan vi dö, betyga
honom vår kärlek, mumlade Benranglet och började långsamt
och med mycken möda krypa bort till det ställe, där kapten
Lars låg.
Även denne blev djupt gripen, då han fick höra vad Gretchen
hade att förtälja.
— Jag må se honom än en gång. Sedan kunde vi nöjda dö,
viskade han.
— Dö! ... Sakra ...! Vem talar om att dö. Vi måste överleva
och hämnas honom, begriper du, brummade Benranglet.
Kapten Lars log ett matt leende åt sin gamle väns hoppfulla
ord och började, även han, med uppbjudande av sina yttersta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
