Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Den dimmiga morgonen - VIII. I dödens töcken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
krafter släpa sig bort till den plats, där Gretchen sagt att
kungen fallit.
Den unga flickan sökte hjälpa den ene efter den andre för
att de skulle få se sin konungs lik. Hon började med Benranglet.
Men denne sköt tillbaka hennes hand och muttrade.
— Benranglet reder sig nog. Och skulle han dö, vill han dö
ensam. Men hjälp kaptenen.
Och så gott hon förmådde, sökte Gretchen hjälpa den svårt
sårade kaptenen fram till likhögen.
Hjelm hade redan av henne fått kännedom om platsen och
var, även han, fastän svårt medtagen av sina sår, på väg dit.
Snart hade de efter ett mödosamt kravlande hunnit fram till
den dystra platsen. Vid det matta skenet från Gretchens lykta
sågo de den misshandlade kroppen av sin avgudade hjälte. Han
låg där på rygg med slutna ögon och blodstänk över sitt bleka
ansikte. Inpå bara kroppen hade de kejserlige soldaterna
utplundrat honom. Alla hans kläder utom skjortan, byxorna och
stövlarna voro borta. De som han hade kvar, voro genomdränkta
av blod, och på armar, ben och bröst syntes märken efter
hästarnas tunga hovar. Flera gånger måtte såväl svenska som
fientliga ryttareskaror ridit över hans lik. Men trots all
misshandel såg hans bleka ansikte lugnt ut och hade icke blodet
funnits, kunde man nästan trott att han sov.
Benranglet kröp fram och vidrörde sakta hans hand. Han
försökte säga någonting, men rösten stockade sig i hans strupe
och tårarna kommo honom i ögonen. Och plötsligt brast den
barske översten i gråt och med honom även kapten Lars, Hjelm
och Gretchen. Alla snyftade utom sig av sorg över sin
konungs död. Deras gråt trängde ut i den mörka höstnatten och
mången döende soldat vände på huvudet och undrade, vilka de
voro, som sörjde så förtvivlat.
Då de lugnat sig något, pekade Benranglet på två andra
döda, även de utplundrade, som lågo tätt vid sidan av kungens
lik.
— Se, unge Stjernstråhle och Leubelfing! Det var en vacker
död de fingo.
Ja verkligen! Där låg unge Stjernstråhle med genomborrat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
