Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Koncentrationslägret i Lycksele - Norrlänningarna ha kvar sin gamla självkänsla, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Hur är det med sjöfarten, då? frågade jag.
Framåt eller stilla?
— Framåt. Hela tiden på de tio år jag varit här.
Men vi ha också våra problem. Vi måste ha en bro
över älven, och det blev beslutat att lägga den
ovanför ångbåtskajen. Utanför den är det på en längd
av 160 meter djupmuddrat. Men nu ha
myndigheterna bestämt, att den ska läggas nedanför kajen, och
det betyder, antingen att ångbåtskajen måste flyttas
längre ned i älven eller ända ned till kusten vid
Obbola eller Holmsund.
— Borde inte hela stan ligga där?
— Naturligtvis.
Där fick jag en liten pust av vad man gick och
funderade på borta i husen under björkarna. Ty
Umeå är en björkrik stad. Den brann, liksom
Sundsvall och en del andra samhällen den olyckliga
midsommarn 1888, och när den byggdes upp igen,
planterade man björkalléer längs gatorna som
skyddsskärmar vid eventuell ny brand, alldeles som man
planterade esplanader i det mer storslagna Sundsvall.
Det uppges vara gamle biskop Agardh i Karlstad,
den berömde botanisten och nationalekonomen,
Tegnérs vän och Frödings morfar, som börjat med
dylika esplanader, och Karlstad genomförde dem
systematiskt efter den stora branden 1865. Sen upptogs
idén av Gävle efter dess stora brand år 1869, därför
ha Gävleborna så underbara avenyer — ännu ett strå
vassare än Sundsvall! — och så marscherade idén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
