Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULD OCII NAMN
7
Det var stort och snyggt, men så magert möblerat, att det
såg kallt och tomt ut. Hon suckade och vände sig bort
från mannen, som stod där med ljuset i handen och
blicken fäst på henne.
Hon avtog schalen och lutade sig ned över ett spätt barn,
som hon höll på armen. Ett par stora tårar föllo ned på
det lilla kräkets ansikte.
Mannen hade ännu ej avtagit röck eller mössa, utan stod
där drypande av regn, med ögonen oavlåtet häftade på de
gäster, han infört i sin boning; av hans ansikte kunde man
ej se något mera än ögonen, vilka nu ägde en förunderlig
glans.
»Är barnet en gosse eller flicka?» frågade han efter en
stund och satte ljuset ifrån sig.
»En flicka», blev svaret.
»Gud vare lov!» mumlade mannen, liksom talande för
sig själv.
Han aftog nu röck och mössa och gick därefter in i ett
inre litet rum.
Kvinnan hade satt sig på en pall, med den lilla på sina
knän, och vyssjade henne till sömns, under det tårarna allt
ymnigare och ymnigare runnö utför de unga och
blomstrande kinderna. Mannen hade emellertid gjort upp en
brasa, varefter han satte sig mitt emot den unga kvinnan.
»Nå, Lotta, omtala nu allt!-» sade han.
»Ack, herr Bromér, det är icke mycket att berätta.
Tvenne timmar efter det flickan blev född, avled modern. Hon
dog helt stilla, utan plågor, och hennes sista ord voro:
’Lotta, sköt min lilla flicka och bed herr Bromér hålla sitt
ord! Gud förbarme sig över mitt oskyldiga barn och dess
olycklige fader!’ Sedan hon sagt detta, talade hon icke
något mera. En halvtimme därefter var det slut. Slut på
ett så ungt liv och det bara för ett olyckligt äktenskaps
skull. Herre Gud, när jag tänker på, att hon dött på...
på... Smedjegården... vill jag gråta mig fördärvad.
Hon... åh, det käns, som om hjärtat ville gå i tusen
stycken. Och flickan här... som är född inom dessa rysliga
väggar!... jag kan aldrig överleva detta... nej, det är
omöjligt; — jag står icke ut med att tänka därpå.»
Lotta, som förut gråtit tyst, utbröt nu i högljudda
snyftningar, så att barnet vaknade och började kvida.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
