Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 ,
MARIÉ SOPHIE SCHWARTZ
ster och en oklanderlig vandel; för att vinna guld,
arbetsamhet, ihärdighet och förslagenhet. Du är fattig, börja
med att arbeta; du är utan namn, vinnlägg dig om en
oklanderlig vandel. Genom arbete och redbarhet skall du
vinna vad du nu saknar. Dessa råd utgöra din mors
testamente.»
Långsamt sammanvek Bromér papperet, lade det
tillbaka dit, varifrån det fallit, och fördjupade sig åter i
tankar. Slutligen reste han upp huvudet och yttrade helt
högt: »Det förflutna är som’det är och kan icke bli
annorlunda. Möjligheten att erhålla ett namn har jag spelat
bort, alltså måste jag slå mig på spekulationer. Jag måste
bli rik, jag har redan för länge tillbaka beslutat det och
nu äger jag ett nytt skäl att eftersträva guld för att en
dag giva det åt barnet. Jag äger 1,500 kronor, mången
har börjat med mindre. Det är avgjort; jag blir köpman,
men köpman på mitt vis; — och nu, Aron Bromér, gå till
vila, för att i morgon börja din nya bana!»
Bromér lade sig att sova. Snart rådde mörker och
tystnad i hans skrubb, men icke så i det stora rummet.
Lotta hade icke kunnat förmå sig att gå till vila. Hon
satt bredvid den säng, som var henne ämnad, med barnet
på sina knän och händerna knäppta liksom till bön.
Uttrycket i hennes ansikte var sorgset och och oroligt,... Hon
hade blicken riktad åt höjden, liksom hon i den tysta bönen
sökt finna tröst och lugn.
Hon var ung, denna kvinna, som förbundit sig att leva
för och vårda en annans barn. Hennes yttre var
fördelaktigt, och de stora ljusbruna ögonen talade om godhet och
ärlighet.
Länge satt hon försänkt i bön. När hon slutligen
skilde de knäppta händerna åt, blickade hon ned på det
slumrande barnet och viskade:
»Aldrig skall jag övergiva dig, och om jag ej förmår
något mera, så skall jag i ditt bröst inplanta kärlek till Gud
och det rätta. Ja, det skall jag, om den högste låter mig
leva.»
Lotta vidrörde helt sakta barnets panna, i det hon
nedkallade Herrans välsignelse över dess huvud.
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
