Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 ,
MARIÉ SOPHIE SCHWARTZ
de knutna händerna. Med en blick av missnöje och
längtan följer hon de små molntapparna, som långsamt sväva
över det djupblå himlafästet.
»Vad står Elvira och undrar på?» yttrade Lotta och såg
upp från sitt arbete. »Kom hit, kära barn och tala om,
varmed hon sysselsatte sina tankar ! Jag tror hon stod och
såg upp åt himlen. Kanske att hon bad till allas vår
fader?»
Elvira steg ned från stolen och närmade sig Lotta med
dröjande steg. Hon borrade hakan i bröstet och sneglade
helt missbelåten på sköterskan, liksom hon känt sig
förtretad över att ha blivit störd.
»Na, Elvira, varför svarar du icke när dadda frågar?
Nog vet jag, hjärtans barn, att du icke kan tänka annat än
fromma och Gudi behagliga tankar, så icke behöver du
skämmas för det...»
»Tyst dadda, jag tycker icke om, att du säger så där, det
är tråkigt.»
»Vad säger du, är det tråkigt, att...»
»Att du ständigt talar om Gud», inföll den lilla häftigt
och blev röd om de bleka kinderna. »Ja, det tycker jag.
Bättre att du lekte med mig, när jag icke är glad. Då
jag ser uppåt himlen, blir jag ledsen, för jag ville sitta på
molnen och fara långt, långt bort härifrån, och då jag icke
kan det, tycker jag, att Gud, pappa och du äro elaka, som
stänga in mig. — Skomakarens barn här bredvid, de få
fara bort, få leka på gatan och ha roligt; men jag får
aldrig komma ut. — Det är icke snällt av dig och det är
obeskedligt av pappa att förbjuda mig lämna det här
otäcka rummet. Gud är icke god, som tillåter pappa och dadda
att vara så stygga.» Flickan började gråta.
Lotta satt helt häpen. Visst var hon van vid barnets
otålighet; men aldrig hade flickan förr talat på sådant sätt.
Lotta trodde icke, att hon hörde rätt, hon knäppte samman
händerna och höjde blicken mot taket, mumlande:
»Herre där ovan, förlåt detta barn, som icke förstår
vilken synd hon begår!»
»Om du säger så», inföll Elvira och stampade med foten
i golvet, »så går jag och kastar mig ut genom fönstret. —
Ja, det gör jag och då får du gråta över att du varit skul-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
