Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULD OCII NAMN
13
den därtill, och det vore rätt åt dig och rätt åt pappa och
åt Gud också.»
»Barn», utropade Lotta, och fattade om flickans båda
armar, »tala icke så om den högste, ty då vet jag icke vad
jag gör! Tycker Elvira, att hon bäf sig snällt åt, att hon
är from och tålig, då hon säger så? Huru goda äro icke
alla mot Elvira och för huru mycket har hon icke att tacka
sin himmelske fader? Visste hon det, så...»
»Ville jag ändå ut och leka», utbrast Elvira, som
under det Lotta talade, upphört att gråta och med avigsidan
av handen borttorkade tårarna. »Sedan snön smälte»,
fortfor hon, »har du bara en enda gång tagit mig med dig ut,
och aldrig, aldrig får jag springa omkring i det gröna som
andra, aldrig skratta och leka, och det är just detta jag
vill. Hör du, jag vill icke sitta inne, jag vill icke vara
allena med dig, jag vill icke ...»
Elvira hann icke fullborda meningen, utan avbröts tvärt
av en skarp karlröst, som yttrade:
»Kors, Vira, så du skriker! Det var mycket, mycket
fult! Fy, fy!»
Elvira vände sig om. Bromér stod och blickade på
flickan, men icke med stränghet, icke ens med allvar, utan med
ett skälmskt leende. Den lilla böjde ner huvudet. Bromér
fortfor: »Har dadda nu åter förargat dig? Det var illa
gjort av henne; i synnerhet som hon är så dum, att hon dag
och natt arbetar för din skull och alltid är vänlig och
håller av dig. Ja, ja, barn lilla, hon förtjänar nog, att du
stampar foten i golvet åt henne.»
Bromér tystnade, och Lotta lutade sig ner för att dölja
sin rörelse. Den lilla tuggade på naglarna och såg under
lugg.
»Om icke dadda varit så svår emot dig», återtog
Bromér, »skulle hon i afton fått följa med dig och mig till
Haga; men nu lär hon väl få stanna hemma, medan du och
jag fara bort, och detta med rätta.»
Elvira sprang fram till Bromér, kastade sig om hans
hals och bad, att han icke skulle tala så, för det var allt
hon, Vira, som burit sig illa åt. Ja, hon hade varit
mycket, mycket stygg och förtjänade visst icke, att någon
brydde sig om henne.
Elvira var i denna stund lika älsklig som hon ögon-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
