Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42 ,
MARIÉ SOPHIE SCHWARTZ
människors förakt. Detta har man berättat inig hos
Stan-genskjölds...»
»Tyst!» utropade Elvira. »Säg icke ett ord mera om min
far, utan hör mig: om du en dag skulle komma och tigga
om min hand vid mina fötter, skulle mitt svar bliva — vi
kunna aldrig bli ett par! — Min fars namn har skilt oss
åt; nåväl, ingenting i världen skall komma mig att glömma
och förgäta detta. — Gud är rättvis, Carl, han skall straffa
dig, jag är förvissad därom.»
Elvira öppnade dörren och ilade utför trappan. Carl
kastade sig ned i soffan, mumlande: »Så tråkigt; men det var
så gott, att brytningen skedde innan fadern kom. — Elvira
är i alla fall den sötaste flicka jag känner, och den jag
tycker mest om; men jag tackar så mycket för att få herr
Bromér till svärfar!»
Fjorton dagar därefter voro Elvira och Lotta icke längre
på Altorp.
Under dessa tvenne veckor hade Carl från morgon till
afton varit på Timasjö. Elvira hade icke lämnat sitt rum
oftare än hon var säker att icke träffa Carl.
Hela hennes yttre var förändrat. Hon log icke mera;
ögonen voro röda och utgråtna, kinderna bleka och blicken
sorgsen.
Lotta tiggde och bad att få veta, vad som fattades
älsklingen ; men Elvira gav ständigt till svar, att det var
ingenting. Hon arbetade tyst och ivrigt samt påskyndade så
mycket möjligt var sitt avlägsnande från det hem, som
varit hennes i sju år.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
