Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULD OCH NAMN 123.
icke att göra dem i Edvins närvaro, men han tillbringade
större delen av dagen på jakt, och då blev det mänga
tillfällen man fick att uppfostra Elvira.
Lady D—- i synnerhet var den strängaste. Skälet därtill
låg bestämt däri, att hon räknat på Edvin för sin dotter,
en blek, mager flicka om några och tjugu år, ett mönster
av en väl uppfostrad engelska.
Om Edvin icke jagat så mycket, skulle tanterna varit
tvungna att hålla inne med sin kritik, och samtliga
släktingarna, som voro på Hartoncourt, hade då nödgats att
vid alla tillfällen bemöta Elvira så, som när lörd
Caster-ton var närvarande. Nu däremot fick Elvira på ett
kännbart sätt erfara, att de ansågo såsom en ära för henne att
hava blivit besläktad med dem.
Markisinnan Brissier var den enda på Hartoncourt, som
förblev sig lik, såsom hon från början varit; men
markisinnans väsen hade i allmänhet något stolt och befallande,
så att hon icke hörde till de kvinnor, till vilka en ung och
oerfaren kvinna flvr för att erhålla råd och hjälp. Elvira
insåg ganska väl, att markisinnan hyste välvilja för henne;
men fattade lika klart, att hon icke skulle ha förstått
Elvira, ifall denna vänt sig till henne för att omtala alla de
stygn, man dagligen gav henne, och den smärta hon
erfor.
Den lycka och glädje Elvira vid sin ankomst till
Hartoncourt känt, bleknade bort under det fortsatta vistandet
därstädes.
Edvins ständiga frånvaro,, hans kalla artighet och de
oupphörliga anmärkningarna över hennes borgerliga sätt,
lämnade svidande sår efter sig i hennes hjärta. Från att
vara glad och livlig, såsom hon först uppträtt bland sin.
mans släktingar, fröjdande sig åt sina små triumfer,
njutande av lyckan att äga ett ädelt namn m. m., blev Elvira
småningom fåordig, tyst och skygg. Hon vågade icke mer
giva luft åt sina känslor eller följa ögonblickets ingivelse av
fruktan att få höra: »Min söta, icke anstår det lady
Ca-sterton att göra så!»
Det hade lyckats dessa pedantiska människor att på
Elviras yttre trycka en prägel av stolthet och tungsinthet,
och gjorde hennes sätt onaturligt. Förändringen var så i
ögonen fallande, att den borde blivit bemärkt även av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
