Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66 , MARIÉ SOPHIE SCHWARTZ
doktorn fått veta, att hon var bättre, skulle komma in till
henne, men hon hoppades och väntade förgäves. Några
frågor, som hade avseende på lorden, gjorde hon aldrig,
och icke heller framförde Armida någon hälsning från
honom. Doktorn gjorde det visserligen; men det var ju bara
en formalitet.
Det var slutligen Armida, som genom sin enträgenhet
förmådde Elvira att enligt doktorns råd göra en promenad
i parken. Middagssolen sken så blid, och luften var så
varm och mild, att man kunde tro sig vara i högsommaren.
Elvira vandrade, stödd på Armidas arm, ned till stranden.
De kommo därvid att passera över den plats, där Elvira
och Carl haft sitt sista samtal.
Huru många bittra och smärtsamma ögonblick hade icke
detta sista möte förorsakat henne! Huru hade hon icke
under sin sjukdom plågats av tanken på de ord, Carl
yttrat, och huru innerligt hade hon icke bönfallit hos Lotta
att få en förklaring över dem, men utan att Lotta givit
något annat svar än att vad Carl sagt innehöll en nedrig
dikt.
Lottas förvirrade och upprörda utseende, hennes ångest,
då Elvira omtalat, vad Carl sagt, hennes häftiga försäkran,
att det var osanning, allt detta hade haft den verkan, att
Elvira, långt från att övertygas om att Carl talat osanning,
snarare ansåg det såsom en bekräftelse för att han talat
sant.
Elvira hade kommit till den övertygelsen, att någon
hemsk hemlighet var fäst vid hennes liv. Hon hade
genomgått det förflutna och då erinrat sig ord, fällda av
Bromér i obevakade ögonblick, som nu vunno betydelse och
gåvo ökad sannolikhet åt hennes fruktan, att det gavs
något, som Lotta dolde för henne. Det föreföll henne såsom
hade någst hotande och olycksbringande spöke smugit
i hennes fjät, för att en dag gripa och slunga henne ned i
förnedringens avgrund. Henne, som offrat så mycket för
att erhålla en aktad ställning i livet!
Markisinnan, Elviras enda stöd, var borta. Lotta,
hennes trogna vårdarinna, ägde en hemlighet, som stod
emellan henne och Elvira. — Sidney, den redlige och omutlige
vännen, fanns icke mer i Sverige, och Edvin, hennes make,
frågade icke efter om hon levde eller dog, utan överläm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
