Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 o
MARIÉ SOPHIE SCHWARTZ
ständigheten, att han blivit så frapperad av Marthas
skönhet, att han därför ville bli presenterad, gjorde att Martha,
trots sitt dåliga lynne, mottog den franske svensken med
förbindlig artighet.
Ströms ålder var omöjlig att bestämma. Han kunde
lika väl vara några och trettio år som några och fyrtio,
emedan han hade ett av dessa ansikten, som tyckas kunna
trotsa alla tidens härjningar. Hans utseende var
distingerat och sådant, att man aldrig kunde glömma det, när
man en gång sett honom. Det kunde kallas vackert eller
fult, allt efter vars och ens olika uppfattning. Hans sätt
var lugnt, hans rörelser otvungna. Om man dömde efter
hans skick, skulle man ansett honom vara en kall
observatör, en artist, som levde endast för sin konst utan
intresse för något annat än det, som hade sammanhang
därmed. Betraktade man honom närmare och granskade detta
ansikte, som vid första påseende föreföll så stelt, så tyckte
man att det liknade en utbrunnen vulkan.
När han blivit presenterad för Martha, sade han henne
på äkta franskt manér några artigheter, komplimenterande
henne för den fägring hon ägde, och som på honom gjort
ett så livligt intryck, etc.
Allt detta uttryckte visserligen ett ganska stort intresse;
men det oaktat föreföll det Martha, som skulle han ha
kunnat säga detsamma åt vilken vacker modell som helst. Det
var första gången hon erfor harm över att man sade
henne, att hon var vacker.
»Om hans avsikt är att få måla av mig», tänkte Martha,
»så skall det icke lyckas honom. Nej, herr artist, jag vill
lära er, att jag är något vida mer än en vacker staty.»
Ehuru hans artigheter misshagade Martha, kunde hon
likväl icke mot honom antaga den vårdslösa ton hon eljest
brukade begagna med män, som hon icke tyckte om; han
liksom tvingade henne att fortsätta konversationen om de
sköna konsterna i allmänhet. Han talade om operan, som
uppfördes, om madame M—s röst och det med en
sakkännedom, som hade han aldrig gjort något annat än
sysselsatt sig med musik.
När operan var slut, och Martha, stödd på en gammal
svensk adelsmans arm, som var besläktad med henne,
trädde ut i korridoren, fann hon kapten Ström vid sin loge-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
