Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 o
MARIÉ SOPHIE SCHWARTZ
plågsam och feberaktig dröm, vilken varat från den stund,
då hon lyssnade till samtalet mellan Sidney och Edvin på
Hartoncourt. Alla de känslor, som sedan dess växelvis
behärskat henne, de intryck, som avlöst varandra och förmått
henne att handla så som hon gjort, genomgick hon nu.
Ett eget pinsamt lugn vilade över hennes förut så
upprörda själ, och gjorde att hon såg allt i sanningens rätta
dager. Alla begångna misstag stodo där så ohjälpligt och
grinade mot henne för att visa, att hon själv varit den,
som gjort det närvarande så dystert och framtiden så
hopplös.
Hon önskade att äga ett mål; men huru finna ett sådant,
sedan hon spelat bort sin mans aktning?
Att göra det ogjort, som passerat, stod icke i hennes
makt, och Edvin hade förklarat, att han aldrig skulle
glömma. Vad återstod? Endast att helt viljelöst låta föra sig av
händelserna och böja sig under hans vilja, som hon
förfördelat.
Elvira hade velat gripa in uti sitt öde och önskat skapa
om och påskynda dess utveckling; men vad hade hon
vunnit? Ingenting annat, än att hon ännu mer avlägsnat sig
från all frid. Hennes avsikt hade varit att frammana lycka
och frihet för honom och nu hade hon åstadkommit
motsatsen. Hon förföljdes av de bittraste självanklagelser,
den starkaste missbelåtenhet med sitt förflutna liv och
skulle velat giva år för att få börja om och taga tillbaka
allt vad hon ångrade.
Om Elvira under dessa långa och tysta timmar kunnat
gråta, om hennes inre varit häftigt upprört, så skulle detta
blickande in uti sanningens spegel förefallit mindre
plågsamt, men nu — nu —■ låg det i denna sansade
granskning något så marterande, att hon erfor en obeskrivlig leda
åt det egna jaget och en innerlig önskan att kunna fly bort
från sina fel och ofullkomligheter.
När morgonen kom, satt hon ännu kvar i samma stol
och med samma bild av begångna förvillelser för ögonen.
Den första, som inträdde till henne, var Armida. Hon
öppnade helt varligt dörren till sängkammaren och stack
in huvudet, viskande: »Är Elvira vaken?»
Vid ljudet av hennes röst drog Elvira ett djupt andetag
och något liknande tacksamtet mot Armida, som kom och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
