Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 o
MARIÉ SOPHIE SCHWARTZ
När de sutto till häst, yttrade Edvin: »Bestäm, vart vi
skola rida!»
»Det är mig fullkomligt likgiltigt», försäkrade Elvira och
klappade hästen på halsen.
»Äger Elvira då icke några favoritplatser?» frågade
Edvin.
»Nej, jag tycker att det är vackert vart man färdas här
omkring Timasjö, och man har svårt att avgöra, vilka
trakter som äro de vackraste.»
»Det givs således icke någon fläck, vid vilken ni är fäst
genom något kärt barndomsminne?»
»Nej ! — De minnen, jag från min barndom äger av
Timasjö, äro icke kära, utan snarare bittra, emedan de
erinra mig om huru mitt högmod och min ärelystnad först
vaknade.»
»Och därigenom föres ni på hågkomsten av det misstag
ni begått, då ni lät dessa känslor inverka vid valet av make.
— Nåja, det är något verkligt tröstlöst uti tanken att
framsläpa ett långt och olyckligt liv; — men man måste likväl
söka att fördraga sitt öde och göra det så drägligt som
möjligt. Ohjälpliga olyckor kunna vi förvandla till
motsatsen, om vi blott äga mod att avsäga oss saknaden efter
det, som vi förlorat och icke kunna återfå. Resignationen
är en passiv dygd, då däremot förmågan att ur själva
lidandets jordmån få glädjens blomster att uppspira är
något heroiskt och storsint.»
»Men huru förvärva sig denna förmåga», inföll Elvira,
»huru ingiva sig mod och hopp, då båda svikit oss?»
Edvin vände på huvudet och blickade dystert på sin
bleka följeslagerska. »Äro vi övergivna av hoppet, då
återstår endast döden.»
En skugga flög över Elviras ansikte. »Men döden låter
stundom vänta på sig bra länge», sade hon med ett bittert
leende.
»Ni har rätt, och han tager sina offer, där han borde
vara skonsam, under det han låter andra leva, för vilka det
vore en vinst att dö.»
»Det är väl alltid en vinst att upphöra att leva», inföll
Elvira och blickade rakt fram. »Livet utgör en gåta. Allt,
vad man i vanligt tal benämner lycka, innefattar så sällan
vad den lovar. Då ödet kastat åt oss allt vad vi önskat,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
