Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje avdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 o
MARIÉ SOPHIE SCHWARTZ
Kaptenen sprang upp från sin stol och gick fram till
översten; ställande sig bakom hans stol, läste han tyst över
axeln, under det översten fortfor att läsa högt:
»Utan tanke på egen fara visade hon sig under slaget vid
Alma mitt i elden, för att med sin hjälp vara till hands.
Bataljens utgång var redan avgjord; ryssarna började
retirera, då den hjältemodiga kvinnan lutade sig ned över en av de
sårade och därvid träffades av en kula, som inträngde
mellan axlarna, och av tvenne, som krossade huvudet.»
En suck, så djup, att den liknade ett dovt utrop
av-smärta, höjde kaptenens bröst och kom översten att hoppa
till på stolen. Han såg upp till sin måg. Kaptenens
ansikte var saffransgult. En betjänt inträdde i detsamma,
hållande ett brev i handen.
»Ett ridande bud från Stockholm har medfört detta;
det är till herr kaptenen från franske ministern.»
Ström stod en lång stund liksom han icke hört vad
tjänaren sagt. Översten vidrörde hans arm med cle orden:
»Huru är det, min måg, jag tror du icke ;når rätt väl.»
Kaptenen svarade icke, utan gick mod stadiga steg mot
betjänten och tog brevet. »Skall det vara svar?» frågade han.
»Nej, brevet har kommit med kabinettsposten, och budet
har endast blivit befallt att ofördröj ligen överbringa det til!
herr kaptenen.»
»Gott; giv karlen drickspengar!» befallde kaptenen. Han
kastade sig ned i en av sofforna och for med handen över
ögonen, liksom för att få blicken så klar, att han skulle
kunna läsa brevet. Vid åsynen av stilen föreföll det, som
hans drag något klarnat. Efter det han genomögnat de få
raderna höjde åter en djup suck hans bröst och han stödde
pannan i handen. En lång stund förblev han så, mörk och
dyster som ett åskmoln. Översten hade återtagit läsningen
av tidningen. Martha lutade sig emot soffdynan. Det såg
ut som om hon gråtit. Armida satt som förstenad av den
hemska nyheten, än blickande på kaptenen, än på översten
och än på Martha. En plågsam tystnad härskade i rummet.
Kaptenen reste sig slutligen och gick fram till sin fru.
»Huru är det, Martha, jag tror du gråter?» Tonen lät
ihålig. »Smärtar dig lady Castertons död?»
»Ja», svarde Martha och såg upp till honom.
Marthas ansikte saknade den vanliga prägeln av kall stolt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
