Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje avdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 o
MARIÉ SOPHIE SCHWARTZ
vi böra glädja oss, även om den numera icke kan befrämja
ditt hjärtas önskningar, eftersom du själv är fjättrad vid
denne man, som...» Översten hejdade sig och
samman-skrynklade tidningen.
»Som har en vilja av järn och åtagit sig att vara Elviras
hämnare», inföll Martha. »Du och jag, min far, äro hans
livegna och ingenting annat.»
Martha smålog bittert, och översten mumlade: »Jag
skulle vilja leva den dag, då jag finge trampa den torva,
som gömmer hans stoft; så länge han lever, finnes icke
någon frid för oss; men låt oss icke tala om honom, utan
om dig, Martha!»
»Och vad skulle vi säga om mig?» inföll Martha.
»Ingenting!» Hon lutade huvudet mot faderns skuldra i det
hon fortfor: »Jag läste en gång om tvenne brottslingar,
som voro förenade genom en så innerlig tillgivenhet, att,
då den ena gick till döden, begick den andra ett mord för
att få sluta på samma sätt som vännen. — Jag tänkte då
jag läste denna berättelse, på dig och mig. — Vi hava båda
begått handlingar, som icke tåla vid en närmare
granskning, och som icke kunna ingiva aktning, och ändå äro vi
fästa vid varandra genom den starkaste tillgivenhet. —
Man säger att vänskapen upphör då aktningen försvinner.
Jag har aldrig haft någon aktning för dig; du har alltid
förefallit mig som en man utan hjärta, och ändå älskar
jag dig så, att jag, för att rädda dig, knutit detta
äktenskap, som förvandlat mig till en slavinna. — Den man, vid
vars sida jag nödgas framsläpa mitt liv, liknar en oblid
hämnare, som obevekligt tvingar mig att skåda tillbaka.
Han har böjt mitt mod, berövat mig den energi, som
tillhör min karaktär. — När du läste upp nyheten om hennes
död, hade jag velat springa fram och ropa till dig: Varför
lärde du mig hata denna kvinna! — men jag brast i
tårar.» Martha reste upp sitt huvud och utropade: »Är det
väl jag, den starka, den oförfärade Martha, som fäller
tårar över en fiendes död! — Till vad har då denne man
förvandlat mig?»
Översten såg oroligt på dottern.
»Ja, sannerligen, Martha, jag känner icke igen dig. —
Du, så skön och så rikt begåvad, låter behärska dig av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
