Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje avdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
>>
GULD OCH NAMN 153.
»Jag vill endast bespara er obehaget av att behöva
avskeda henne.»
»Ni längtar hem till Frankrike», sade Edvin, »och ni
vill begagna er av mina ord för att följa ert hjärtas röst.»
»Mitt hjärtas röst!» upprepade Marie med en ton, sådan,
att den kom Edvin att vrida på huvudet.
»Ja, det är naturligt, att ni önskar återse ert fosterland,
att ni med glädje omfattar utsikten därtill. — Ni har icke
haft mod att säga mig detta, så länge ni ansåg mig i behov
av er hjälp.»
»Jag skulle aldrig fått detta mod, om jag icke i dag
hört att min närvaro var er en plåga.»
»Ni lät mig redan i går förstå er avsikt att övergiva
mig», inföll Casterton.
»Ack, jag gjorde det därför, att, att...» Hon tystnade.
Lorden begärde ett glas vatten. Marie räckte honom det.
Då hon tog glaset ur hans hand, fattade han hennes,
sägande kort och kallt: »Svara mig ärligt, varför ni i går
ville bereda mig på att ni hade för avsikt att återvända till
fäderneslandet!»
»Jag ville icke förbereda er på något, som aldrig varit
min avsikt; jag önskade blott erfara, om ni ville att jag
skulle stanna.»
»Det lät jag er förstå; men det oaktat sade ni, att er
närvaro i mitt hus icke kunde bli långvarig.»
»Jag hoppades att ni skulle bedja mig dröja.» Marie
lutade sin glödande panna mot soffkarmen, liksom hon
fruktat, att Casterton skulle kunna se, huru blodet brände på
kinden.
»Och om jag gjort det, om jag sagt: Marie, bliv hos
mig, er närvaro är lika oumbärlig för mig som luften jag
inandas; vad skulle ni då svarat?»
»O, mylord», stammade Marie, »om ni sagt det, skulle
jag gärna intagit den ringaste av edra tjänares plats,
lycklig och tacksam för det ni önskat att jag skulle stanna i er
närhet; men nu ... nu vet jag ...»
»Att jag ämnar avskeda er, att jag icke längre kan
fördraga att höra ett främmande språk, o. s. v.»
»Ja, och därför går jag.»
Marie grät.
Den tysta, kvävda snyftningen träffade Edvins öra; han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
