Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
just som de byggt som bäst därinne: de ljusa —
de lätta tankarna.
Hon suckade; de måste ut också de andra: de
mörka — de tunga.
Sven Bryde hade utvecklat henne; ban hade
sakta tagit bindeln från hennes ögon och sagt: »Sel»
Och aldrig hade hon torr vetat, att man kunde se
jord och människor så; men en gång frigjord, en
gång så lycklig, att hon tyckte, hon måste göra sig
värdig denna gränslösa skatt, tog hon måttet vidare
och började blicka ut från sig själf.
På våren träffades Sven och hon i Stockholm.
De kommo tillsammans med människor, för hvilkas
dom hon varit van att tigande böja sig; det gjorde
hon ej längre, men det hände, att just dessa
diskussioner med främlingar åstadkommo missförstånd
emellan henne och Sven. Han tog så hänsynslöst
och hårdt på mycket, och hans härsklystnad tog sig
ibland särande uttryck. Han tålde intet motstånd,
vek ej en tumsbredd från sin en gång fattade
föresats, men det var som denna stränghet i principer
varit en brynja, under hvilken det blödt ur djupa
sår. Hon kunde skrikit högt af smärta, när hon
gång på gång märkte, att hela hans väsen liksom
ändrat grund, och att hon ofta, till och med, när
hon låg i hans famn, ej ens nådde ytterlinjerna af
hans verkliga jag, sådant hon lefvat sig in i, att det
måste vara.
Ängsligt, trefvande, naivt hade hon frågat:
»Hvad har förändrat dig?»
Och hans svar var på en gång stolt och sorgset:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
