Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han stod med hatt och rock på och käppen i
hånd. Hans blick var hetsigt skarp under de tjocka,
gråblonda brynen; pupillerna vidgades och gåfvo en
svartaktig, kall glans åt den blå irisen.
Han var inte vacker nu hennes nordiske, ljuse
jätte, till och med draget omkring den känsliga,
varma munnen hade stelnat till hänsynslöst trots,
och linjerna från näsroten mot kinderna lågo som
mörka skuggor på det bleka ansiktet.
Elsa Maria såg underligt skarpt alla dessa
detaljer och kände ett obeskrifligt medlidande. Det
rostiga tonfallet i hans stämma kom hvarje nerv
inom henne att rista, men hon gjorde sig okänslig,
hård mot sitt eget sjuka sinne för att om möjligt
lindra hans själsplågor.
Mjukt och tyst gick hon fram till honom, tog
af hans hatt och höjde sig på tå för att kyssa hans
panna. »Du är så stor och stark,» hade hon brukat
säga, »jag tycker du är som en tall i skogen;
ingenting kan böja dig.»
»Å, förlåt, jag glömde...» han tog af rocken
och satte käppen i en vrå.
Så stod han där gjuten i järn igen, men hon
gaf ej akt på motståndet utan tog hans händer mellan
sina, då upptäckte hon plötsligt, att han ej bar sin
förlofningsring.
Det svartnade för hennes ögon. Så gaf då
den man dödsstöten, som sagt sig vilja vårda henne
likt en sällsynt blomma, som svurit ve öfver allt,
hvilket förorsakat henne blott en dags sorg. Hon
släppte hans händer, och den smärta, som skar sön-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
