Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
der henne invärtes, fick utbrott i en kort, hysterisk
snyftning
»Kingen — är borta?»
»Jag tyckte, jag skulle taga af den,» sade han
nästan ödmjukt. Jag har skrifvit till dina bröder
om det.»
»Jaså.»
Hon satte sig i soffan, ty benen buro henne ej
längre. Allt som slagen kommo tätare och mera
hänsynslösa, miste hon sin styrka, dignade under
dem. Förstod han ej, att han slog? Hon grep om
hufvudet med båda händerna och kved sakta som
under outhärdlig värk.
Efter en kort tvekan kom han fram till henne,
lade armen om hennes skuldror och drog henne
till sig.
»Du mitt älskade, älskade solljus, förlåt, att jag
gjort dig ondt, förlåt allt. Jag kan inte handla
annorlunda. Min kärlek är kanske starkare än någonsin,
men jag har mistat tron på gemensam lycka för oss
båda, och på död tro bygges ingen framtid.»
Hon räckte honom tyst förlofningsringen.
»Död tro,» upprepade hon, »hvem har dödat
den?»
»Du — omständigheterna — allt.»
Hon satt stilla, lutad intill honom i ångestfull
strid. Kunde något vara grymmare att höra än att
man dödat en annan människas ljusa tro? Det enda,
som bär uppåt! Och det hade hon gjort, hon, som
nu forst gaf sig med hela sin naturs glöd och kraft
åt en man. Hon ryste öfver det förfärliga att höra
till de kvinnor, hvilkas ömhet är en olycka att få,
3. — Qungfly.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
