Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blef ej sårad, snarare eggad af, hvad han kallade:
hennes kvinnliga nödvärn mot sig själf. Det var ju
klart, att hon nu, efter sin brutna förlofning, såg pä
hvarje karl som på ett elakt omen, men han var
viss om, att det kunde komma ett annat uttryck i
detta skygga, intelligenta ansikte, där blodet sköt
upp och försvann i snabbt växlande ebb och flod.
Han hade först tyckt, att hon var ful; en massa
oregelbundna linjer, ett helt stämningsnät från den
smala, hvita pannan ned mot munnen, en näsa, som
ibland kunde breda ut sig och bli klumpig och ibland
vara ett litet förtjusande oting och en haka, hvilken
samlat hela ansiktets energi i sin fasta form.
Och figuren, ja, den var lika litet påtagligt
intressant; den lofvade i ett ögonkast, hvad den icke
höll i det nästa, och så — när man trodde man
var färdig med den, kunde den tvärt frappera med
en mjuk smidighet, ett je ne sais quoi, som gaf den
mest rasande lust att få den infångad i ens famn.
Han följde hennes exempel, blef glad och
språk-sam, berättade historier och var en oklanderlig gäst;
icke ens när han tog godnatt af Elsa Maria, ändrade
han taktik.
Hans: »Sof godt, fröken,» lät lugnt och
ohe-sväradt, och strax därpå hörde hon hans fasta steg
ute på gatans kullerstenar. Han gick i en mycket
siratlig takt, ty han hade tagit en gumma under
hvardera armen och hans sonora stämma afhandlade
oktoberdimmornas inverkan på gikten.
Lalla och Elsa Maria stodo kvar vid
trädgårdsgrinden, dit de följt sitt främmande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
