Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70
GUTENBERG
N: o 16
hon densamma utbetald oafkortad, men
understiger hennes förtjänst 60 mk per half-mänad,
så erhåller hon det oaktadt denna summa
utbetald. Det kan nog vara godt oeh väl och
ingen vore väl emot en sådan ställning, men
hvad känna och tänka hennes kamrater om
detta säregna undantagsfall’? Reflexionerna göra
sig själfva!
E. W.
Kirje Pohjanmaalta.
Oulu, 18 p. syysk. 1S95.
Täältä Suomen pohjoisimmasta
kirjapaino-kaupungista ei ole näkynyt »Gutenbergin»
palstoilla juuri mitään — lukuunottamatta jotain
pientä uutista — pitkään aikaan. Ja mitäpä
täältä olisi ollut kirjoitettavaa kirjaltajistamme
tai kirjapaino-oloistamme -— ei ihan mitään.
Kirjaltajamme vetelevät vaan rauhallista untansa
— kuten ennenkin — huolimatta lainkaan
muitten kaupunkien pyrinnöistä ja edistymisistä
kirjaltajain tilan parantamiseksi.
Kirjapaino-olomme taas ovat yhtä huonot, ehkä
huonommatkin, kuin ennen. Niin, eihän olisi ollut
mitään uutta kerrottavaa — vanhaa välkytystä
vaan unesta ja nälästä, jotka molemmat vieraat
ovat vanhoja tuttavia.
Epäkohtia -— kas niitä vasta löytyy
kirjapainoissamme runsaasti. Mainitsen tässä
muutamia tärkeimpiä niistä — en suinkaan siinä
tarkoituksessa, jotta ne ihan tyystin
korjautuisivat ; vaan — »puhuen asiat selvenevät».
Ensiksikin B. B. Bergdahlin kirjapainossa on
muuan omavaltainen mies. joka hoitaa asioita
erinomaisen kiitettävällä tavalla. Hän ollen
faktorina muka, vaikka tekee työtä kuten
muutkin tässä painossa työskentelevät miehet,
kohtelee toisia latojia mitä röyhkeämmästi, keksien
heille uusia, ennen kuulumattomia nimiä, kuten
esim. lurjus, pässi, stopeljongi y. m., joita hän
kiukuissaan, etenkin aamusella työhön tultuaan
jakelee. Ja urakka-latojille, jotka latovat
sanomalehteä, on hän keksinyt oivan keinon
käsikirjoituksen jaossa, antamalla heille ladottavaksi
ainoastaan sen, mitä kuupalkalla olevat oppilaat
eivät — aina tavan takaisen kiirehtimisen ja
vaaksomisen perästä, jota tämä »nimi-faktori»
omavaltaisuudessaan tekee — ehdi latoa.
Jäännökset siis jäävät useinkin urakalla olevain
taiturein osaksi, oppilaat kun latovat ilmoitukset,
pääkirjoitukset, irtileikattavan novellin ja
sanomalehden taittaa — »faktori». Kunpa näitä
jäännöksiäkään saisi edes oikealla tavalla, vaan —
kumma kyllä — näitäkin pitää odottaa ja
kauniisti tältä käsikirjoituksen jakajalta pyytää.
Sanomattakin arvaa, millainen ansiölähde on
tässä painossa työskentelevillä urakka-latojilla,
joita ei toki olekaan kuin kaksi, kaikki muut
ovat kuupalkalla.
Toinen epäkohta, josta aioin mainita, löytyy
Oulun Uudessa (K. F. Kivekkään) kirjapainossa,
ja joka kyllä on ollut käytännössä ennenkin,
sillä se on vanha ja opittu,
kirjapainonomista-jan kultainen, moniaita vuosia nukuksissa ollut
tapa, että taitureita »pumssataan» ja laitetaan
heidät kuleksimaan avaraan maailmaan, etsimään
suuhun pantavaa. Tarkoitan näet sitä, ettei
tässä painossa pidetä — kuten on
entuudestaan tunnettu — kovankaan monta taituria,
noin >olme korkeintaan, vaan ainoastaan
oppilaita, ja kun jokin oppilas pääsee opista, saa
yksi taituri matkapassin ja uusi kokelas otetaan
sijaan. Näitä kokelaita onkin kyllin
saatavana, vieläpä perin vähäistä palkkaa vastaan.
Niinpä aivan äsken, kun mainitusta painosta
laskettiin parikin taituria laitumelle, joista
toinen latoja ja toinen painaja, ilmoitettiin
sanomalehdessä otettavan poika oppiin, kävi kerrassaan
lopulle toistakymmentä tarjokasta; vaan ihme
todellakin — ainoastaan yksi sai kunnian tulla
otetuksi. En ole kuullut lieneekö tuolle
uudelle »praktikantille» sanottu, että hän viiden
vuoden kuluttua saa mennä matkaansa, jos ei
vaan halua tehdä työtä »samalla palkalla kuin
opissa ollessaan, eikäliän sitä kannata oikein
sitäkään maksaa», kuten tämän kirjapainon
omistaja, kansallismielisen ja työväen etna
harrastavan »Kaiku’n» toimittaja, oli sanonut äsken
opista päässeelle painajalle, jonka nyt häätää
menemään johonkin muuhun työhön.
Ihmetellä sopii tätä todella katalamaista
menettelyä, jolla syöstään nuoret, parinkymmenen
vuoden vanhat nuorukaiset kodeistaan
maailmalle kurjuutta näkemään ja jolla tavalla
kirja-painonomistaja paisuttaa vaan omaa pulleaa
kukkaroaan. Todella työväen parasta
harrastavaa mieltä tämäkin osoittaa!
Ainoa kirjapainoistamme, jossa asioita
hoidetaan oikealla tavalla ja ajanmukaisesti, on
Osakeyhtiön kirjapaino. Tässä painossa on
työtä, jota muista puuttuu, joten sekin
puolestaan vaikuttaa sen, ettei tarvitse työttä seisoa
latojain, jotka kaikki ovatkin kuupalkalla. Eikä
tässä painossa ole käytetty sitä tapaa, että
latojat, kun ne opista pääsevät, laskettaisiin
»laitumelle». Mainittakoon, että tämä kirjapaino on
tulemassa yhä ajanmukaisemmaksi. Siihen on
näet saapunut kahden hevosvoimainen
öljymo-toori, jolla tästä lähtien ruvetaan käyttämään
paininta ja jota nykyään laitetaan kuntoon.
Toiste lisää.
Heikinpoika.
Tili Red. för Gutenbefg.
Spörsmål angående gifta
kvinliga typografer.
»Ar det i sin ordning att fruntimmer, som
ingått äktenskap, fortsättningsvis äro anstälda
vid tryckerierna?» Denna fråga vill
undertecknad litet närmare granska, samt söka leda i
bevis, att det på sätt och vis är orätt att
gifta kvinliga typografer kvarstå i vårt
hälsofarliga yrke.
Det torde ju vara allom bekant, att det
under de senast förflutna åren ej varit riklig
tillgång på arbete å tryckerierna, samt att det
icke ens funnits tillräckligt med arbete åt den
ordentliga typografen, så mycket mindre då
åt de oordentliga, och de äro tyvärr ej så fä.
Men oaktadt de jämförelsevis dåliga tiderna,
har man fortfarande rekryterat elever för yrket
i oroväckande stort antal, och följden har
blifvit att arbetsstyrkan vuxit oproportionerligt
emot arbetstillgången.
Nu inträffar det stundom, att fruntimmer
som ingått äktenskap, det oaktadt, emot
bruklig sed, kvarstanna vid sitt arbete å tryckeriet.
Att kvinnans arbetsfält efter ingånget
äktenskap är hemmet, och att det är där hon af
naturen blifvit anvisad att uppfylla sina skönaste
och svåraste plikter, är ett faktum, som icke
torde kunna jäfvas; men allra minst är vårt
tärande yrke lämpligt för husmödrar. Mannens
uppgift i lifvet är däremot att försörja hustru
och hem i ekonomiskt afseende.
Men äfven betraktadt från andra
synpunkter är det orätt att gift kvinlig typograf
är anstäld vid tryckeri. Ty i ofvansagda fall
blir ett fruntimmer genom giftermål i tillfälle
att med sin man hopsamla ett ansenligt
kapital, eller bestå sig med en viss lyx, emedan
hon är skrifven som hustru och som sådan
hvarken betalar skatt till stat eller kommun.
Ungkarlen och den gifta familjeförsörjaren hafva
däremot ofta ganska svårt att existera oeh
uppfylla sina plikter, ty med en lön, som
stundom icke uppgår till 100 mark i månaden,
skall han uppehålla sin familj och betala
utskylder. En sättares inkomster äro ju
väsentligt beroende af tillgång på arbete och
arbetskraft, och om den gifta sättarinnan
blefve vid sitt rätta kall i hemmet, skulle det
öfverflöd hennes familj njuter, kunna delas
mellan andra som ensam försörja familj eller
sig själf. En väg till själfförvärf skulle
äfven då möjligen bli öppnad för mången fattig
yngling. — Naturligtvis är förhållandet helt
annat om familjen råkat i trångmål genom
sjukdomsfall eller andra omständigheter, ty då
är det ju själflället husmodrens plikt att
bidraga till familjens existens.
Jag får för öfrigt för mina äracle kvinliga
kolleger anhålla om ursäkt för att jag dristat
yttra mig om dem. Men ett får jag så först
som sist säga, och det är att ofvanstående
tillkommit hvarken af kvinnohat eller
afundsjuka, utan därför att jag anser det vara orätt
att gift kvinna är anstäld vid tryckeri,, så
länge mannen lefver och är arbetsför.
A. L. Spets.
Vi hafva ej velat neka plats för
ofvanstående spörsmål, samt hoppas att våra
kvinliga läsare ej skola känna sig tillbakasatta
genom de åsikter insändaren framhåller.
Uppsatsen är skrifven i ärlig afsikt och
insändarens välmening framskymtar mellan raderna.
Vi vilja äfven i största korthet uttala vår
åsikt i detta spörsmål, ty vi hafva en från
insändaren afvikande mening.
Spörsmålet är, enligt vår åsikt, mera af
familjär natur, och det bör vara de äkta
makainas ensak att afgöra om hustrun fortfarande
skall ägna sig åt arbete utom hemmet eller
inom detsamma. Öfveralt sträfvar inan efter
frihet och jämlikhet emellan de båda könen,
och om ett fruntimmer en gång lärt ett yrke,
är det själflället, att hon bör få utöfva
detsamma så länge hon vill och kan samt under
hvilka omständigheter som hälst. Väl är det
sant att vårt yrke har större arbetskraft än
det under alla årstider kan förse fullt upp
med arbete, och mänga arbetare hafva
måhända ofta svårt att fä inkomsterna att förslå
till sina utgifter, men det enda riktiga
botemedel däremot är att minska arbetskraften,
hvilket äter bör ske genom att minska
elevantalet å tryckerierna; tnen detta är ju en skild
fråga för sig. Det kan därför icke med skäl
påstås att det är orätt att gift kvinlig typograf
kvarstannar i yrket.
A anclra sidan äro vi ense med insändaren,
att kvinnans naturliga arbetsfält efter ingånget
äktenskap är hemmet. Vi tro äfven att det
hör till undantagen, att gift kvinlig typograf
kvarstannar viel tryckeriet, om icke tvingande
omständigheter äro därmed förknippade, men
det må i hvarje händelse stå henne fritt att
välja.
Red.
I obekanta öden.
Typografernes förening i Helsingfors har,
såsom kändt, existerat i 26 år. Under denna
titi har föreningen, om jag minnes rätt, varit i
saknad af egen lokal åtminstone tvänne gånger
med årslånga mellanskof. Hvar föreningens
inventarier m. ni. under dessa mellantider
förvarats, är mig icke bekant, men att det
kändes betungande på föreningens ekonomi år
1891 att för den då upphyrda lokalen
anskaffa nya inventarier, känner nogsamt en
hvar.
Huru det förhöll sig med föreningens
inventarier vid tiden för dess flyttning från lokalen
vid Mikaelsgatan 15, och huru det stod till
med dessa då föreningen några år därefter
upphyrde lokal vid N. Esplanadgatan 7,
känner icke jag, hvarför jag också här endast vill
orda om ett och annat från en senare tid, som
jag af en tillfällighet dragit mig till minnes.
Föreningen upphyrde nämligen, såsom alla
torde minnas, efter att några år åter ha varit
i saknad af egen lokal, en dylik år 1891
i gården n:o 4 vid Richardsgatan, och för att
ställa denna i tillbörligt skick såg sig
föreningen tvungen att uppköpa nya möbel, ty af
föreningens äldre möbel lärer icke återstått mera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
