Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86
GUTENBERG
N: o 16
orten, ty där torde å flere tryckerier arbetet
utföras med ett par konstförvandter och för
öfrigt af ett större antal lärlingar. De från
landsorten till Helsingfors inflyttade
konstför-vandterna utgjorde år 1894 32,95 "/„ af hela
antalet, och antagligen hafva till de större
landsortsstäderna ej häller så få inflyttningar
ägt rum. Utflyttningen till landsorten torde
däremot icke stå i någon rimlig proportion
härtill. Det är sålunda förnämligast de mindre
landsortstryckerierna som skörda den största
vinsten af elever. — Vi tro oss härmed hafva
ådagalagt, att arbetstillgången å tryckerierna i
allmänhet icke är tillräcklig för den
arbetsstyrka desamma använda, samt att arbetarnes
materiella behof i förevarande fall lämnats
obeaktade. En bom borde därför sättas enot
användandet af elever i obegränsadt antal, ty detta
är det enda riktiga botemedelet emot arbetets
delning på för många händer.
Men låtom oss betrakta huru man på
annat håll resonerar elevfrågan. Senast utkomna
Tbl. innehåller härom en beaktansvärd artikel,
i hviken den öfverklagade
»öfverbefolkningsfrågan» inom vårt yrke på försvarlig och god
grund vederlägges. Tbl:s artikel kan
sammanfattas i att orsaken till inflyttande typografers
och ett flertal elevers anställande å
hufvudstadens tryckerier är beroende af den brist på
ordentliga, pålitliga konstförvandter, som härtils
gjort sig gällande. Hvad vill man svara därpå?
Vi nödgas bekänna att fallet värkligen är
sådant, om vi också tro att åtminstone tre
fjärdedelar af typograferne sköta sin plikt. Men
detta förändrar icke saken och våra tidigare
framhållna yrkanden blifva under sådana
förhållanden skenbart opåkallade, samt våra
mot-bevis med lätthet kullkastade. Ty man skall
utan gensägelse kunna påstå, att arbetarnes
löner ej kunna stiga så länge de försumma sitt
arbete, samt att tryckeriernas
arbetspersonaletat samma orsak måste kompletteras med ett
större antal elever. Så länge vi ej kunna
bevisa, att dylika beskyllningar äro osanna, våga
vi knapt hoppas på ändring i det närvarande
läget.
Det är en skam för kåren att nödgas
erkänna en sådan skuld. Skammen faller ofta
nog icke allenast på den oordentlige, utan på
kåren i dess helhet. Vi måste därför rikta vår
uppmärksamhet åt det hållet, och när vi
hunnit så långt att vi kunna påstå det höra till
undantagen, att typograferna försumma sina
plikter, då skall man åtminstone icke, om vi under
liknande omständigheter upprepa våra anspråk
på minskning af elevnumerären, kunna neka,
att vi hafva rätten på vår sida. Vi vilja ej
bestrida att förhållandet äfven nil för de
ordentliges skull kunde vara annorlunda, ty så Fasligt
eländigt är det dock ej. Men att mot den
framkastade beskyllningen försvara hela kåren,
d. v. s. en för alla och alla för en, det kunna
vi tyvärr icke.
Työväenaöian edtatämiètä
£>ekin.
Viipurin Sanomat alkavat ensi vuoden alusta
ilmestyä 7 kertaa viikossa, siis myöskin
maanantaina, kertoo lehti itse. Tämä toimenpide on
mitä kummeksuttavin. Niinkuin jokainen tietää,
on joka paikassa missä sanomalehtiä ilmestyy
joka päivä viikossa, kirjanpainajainyhdistyksien
puolelta kovasti työskennelty
maanantai-nume-rojen poistamiseksi. Ja vielä kummallisemmalta
tuntuu tämä menettely lehdeltä, joka erittäinkin
tilausaikana kovasti huutaa työväeritilan
parantamista, mutta joka nyt, kuten yhä yleisemmin
ollaan tultu huomaamaan, käyttääkin tätä
tärkeää asiaa vaan — keppihevosena. Luvata ja
pitää lupauksensa näyttää tällä lehdellä olevan
kaksi eri asiaa. Niinkuin tiedetään, V. S:ain
päätoimittaja ja omistaja, tohtori J. A. Lyly, on
Viipurin työväen-yhdistyksen puheenjohtaja.
Ylläoleva uutinen on meille lähetetty.
Tahdomme siihen vähän lisätä.
Kirjaltaja-yhdistykset samoin kuin muutkin
työväen-yhdistykset maassamme ovat ohjelmaansa
ottaneet sunnuntaityön vastustamisen. Täällä
pääkaupungissa ilmestyi ennen kuusipäiväisiä
lehtiä maanantaisin. Ne olivat siis ladottavat
sunnuntaisin. Monena vuonna uudistetut
kirjaltaja-kunnan pyynnöt saivat tuon paheen poistetuksi,
niin että kuusi kertaa ilmestyvät lehdet
muuttivat ulosantopäivän maanantaista sunnuntaiksi.
Saatiinpa jo puolinainen lupaus
jokapäiväisiltäkin lehdiltä maanantainumeron poisjättämisestä,
vaikka silloin ei siinä onnistuttu. Toivossa on
kumminkin eletty, että se kerran saavutetaan.
Sen sijaan muuttivat ne maanantainumeron
iltapäivällä ilmestyväksi. Helsingin
suomenkielisille aamulehdille on sydämellinen kiitos
lausuttava siitä, ettei niitä ole aiottukaan
maanantaisin ulosantaa. Kirjaltajilla on sen kautta
yhteinen huoleton lepopäivä, niinkuin muillakin
Jumalan luomilla. Sitä suurempi kunnia niille,
etteivät sitä nytkään tee, Viip. San. esimerkkiä
seuraten.
Kun Helsingin lehdet, joilta kuitenkin
enemmän vaaditaan kuin maaseutulehdiltä, tulevat
toimeen ilman maanantainumeroa, miksi sitten
viimemainitut sellaiseen ryhtyvät? Yleisö ei
suinkaan Viipurissa ole vaateliaampi kuin
muuallakaan. Tuskinpa. Kilpailun kiihkossa
jätetään kuitenkin muut seikat syrjään. Kunhan
vaan päästään vähän edelle kilpaveljistään, ei
suinkaan silloin ajatella, että työntekijältä
riistetään luonnon ja lakien määräämä lepopäivä;
ei siinä kyllin että he saavat tehdä työnsä
suurimmaksi osaksi sellaisella ajalla, jolloin työ
tuntuu monin kerroin vaikeammalta kuin päivällä.
Väitetään kenties, että: onhan sunnuntai siten
kumminkin vapaa. Kyllä onkin nimellisesti.
Mutta ensiksikin lepää yötyöläinen puolen
sunnuntaistaan ja jokainen, joka ainakin pitemmän
aikaa on yötyössä ollut, tietää kuinka vaikeata
on muiden ihmisten ajalla unta saada, vaikka
menisikin levolle aikasemmin sunnuntai-iltana.
Sitä paitsi on vielä kirjasinten purkaminen
tehtävä sunnuntaina. Kun maanantai-aamuna on
noustava useita tuntia aikasemmin kun muulloin,
on tietysti väsynyt. Kun sitte maanantaina
täytyy tehdä kahden päivän työ, ei seuraavina
päivinä olla oikeissa voimissa. Sillä tavoin
menee viikko viikolta, vuosi vuodelta. Tunnettua
on että yötyöläiset yleensä ovat kapeaposkisia,
vaaleakasvoisia, väsyneen näköisiä olentoja. Ja
kuitenkin heidän kuormaansa yllä lisätään!
Mitähän sanottaisiin jos päivätyöläiset
pakotettaisiin työhön esim. kello 2—3 maanantai-aamuna
ja saisivat olla tavalliseen aikaan illalla? Kyllä
sitä piankin sanottaisiin hulluudeksi tahi
ainakin suureksi vääryydeksi. — Mutta ehkä sanoo
pääoman omistaja : jos liiaksi väsyvät,
saadaanhan toisia. Kyllä saadaankin. Saadaanhan
koneitakin ostamalla! Niin ei kumminkaan luulisi
ajattelevan sellaisen henkilön, kuin on Viipurin
Sanomain ulosantaja, joka on Viipurin
työväenyhdistyksen puheenjohtaja ja siis eturivissä
pitäisi ajaa näiden yhdistyksien toiminta-alaan
kuuluvia asioita, koska hänellä
työväenyhdistyksessä on kunniasija.
luistakaa_Vanhus-rahastoa!
Ett bedök i Köpenhamn.
Den
95.
Följd af en skara vänner steg jag vid
midnattstid ombord på en af Finska
Ångfartygs-bolagets »emigranthalare.» Min längtan att få
se ett litet större hörn af världen skulle nu gå
i fullbordan. Landgången in, ljöd kaptenens
kommando. Vännerna bjödo ett hastigt
farväl samt troppade af från däcket, uppstämde
på kajen »Så ila vi bort från Finlands strand»,
»Se på de sjömansgossar» och andra bekanta
sånger, medan ångaren svängde från kajen och
sakta gled ur hamnen. Nu och då varsnade
jag i mörkret en skymt af mina vänners
viftande näsdukar, men det räkte icke länge
innan både näsdukarna och deras ägare
försvunno för min åsyn. Ut till hafs bar det af.
I alla vädersträck blinkade »hafskustens ögon»
med rödt och hvitt sken eller stirrade de
stadigt på en. Länge syntes en rund ljus fläck på
himlahvalfvet; detta ljus återspeglade sig från
det »upplysta» Helsingfors, därifrån jag nu for.
Mitt ressällskap bestod nästan uteslutande af
bistre emigranter, hvilka skulle söka sin lycka
i det stora landet i väster, emedan de
förmodligen i den fattiga hembygden ofta fått pröfva
olyckor och sett glada förhoppningar ramla. —
Maskinen dunkade enformigt och jag började
redan längta efter fast mark under fötterna,
efter att i närmare tvänne clygn hafva gungat
på Östersjöns oroliga vågor.
Ändtligen passera vi under öflig signalering
det danska fästet »Kronan», och äro säkert, icke
långt från min resas mål, Köpenhamn. Mycket
riktigt, om en stund lägga vi till vid »Kongens
smukke by», där man efter tullvisitering fick
gå i land. Mitt första göra var naturligtvis
att söka tak öfver hufvudet, hvilket icke är
svårt att få i en stod som härbärgerar
närmare en half miljon själar. Efter de husliga
bekymrens undanstökande gick jag ut för att
taga staden i skärskådande. Alt föreföll mig
så storartadt och rörligt, att jag som var ovan
därvid, kände mig alldeles yr i hufvudet.
För mig som typograf voro de typografiska
förhållandena på orten helt naturligt mest
intressanta. Efter flera förfrågningar lyckades
jag få reda på Dansk typ. förenings lokal, hvilken
är belägen i centrum af staden. Lokalen, som
mycket påminner om Typ. förenings i
Helsingfors förra lokal i Centralpassagen, har en ganska
stor sal, pianornm, biblioteksrum, rum för
kassören samt buffettrum. Lokalens väggar
prydas af en mängd väl utförda accidensarbeten,
till största delen trykta i föreningens
fackskola. Accidenserna äro grupperade i taflor,
hvilket gör att de äro lätt tillgängliga och
skyddas tillika mot förstörelse. Vid mitt besök i
lokalen blef jag pä ett mycket förekommande
sätt bemött af föreningens kassör, hr
Bergen-holtz, som äfven gaf mig de viktigaste
upplysningar om danska typografernes förhållanden.
Att de danska typograferna icke dansa på
rosor, fick jag nog klart för mig. Omkring 60
à 70 typografer gå lediga i Köpenhamn, och
flere som till namnet ha kondition gå det
oaktadt sysslolöse. Elevfrågan är därför här en
af de mest trängande, och ha danskarne redan
i många städer drifvit igenom densamma
sålunda att på ett tryckeri som har 15
konstförvandter, får finnas högst 5 elever, 20
konstförvandter 6 elever o. s. v. Värkningarna af
denna reform skall måhända om några år
underlätta de danska typografernes existens.
För en främling att erhålla kondition här
torde nästan höra till det omöjliga. Vid ett
samtal därom med Typ. förenings ordförande,
som äfven är bolagsman i ett tryckeri, påstod
denne nämligen att det vore vanskligt att f. n.
söka arbete, hvilket äfven besannade sig då jag
gjorde mina fåfänga uppvaktningar å en stor
del af Köpenhamns tryckerier.
Typografiska fackskolan härstädes, till
hvilken äfven jag ämnade söka vinna inträde,
stänges inom denna månads utgång. Jag hade
lyckan öfvervara en lektion i skolan, och var
det ett nöje att se huru de unga typograferne
uppmärksamt följde med undervisningen.
Skolan, hvars ledning handhafves af en arkitekt,
har såsom lärare anstälde flere skickliga
typografer.
J. H—g.
Glöm e Tililiqa ÉiMen!
u U
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
