Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
GUTENBERG.
N:o 24 (12)
endast tillägga, att verserna „Vid kast och stilar",
tillegnade Björneborgs Typografklubb vid
klubbens företa årsfest, voro bland de sista alster af
Tavaststjernås uppburna penna.
Karl Jakob Gummerus.
Den 20 mars afled härstädes i följd af
förlamning författaren, förläggaren och
boktryckaren Karl Jakob Gummerus i en ålder af 57 år.
Han hade infunnit sig här för att deltaga i
Topelius’ likbegängelse, då han så oväntadt
träffades af döden.
Den aflidne var son till prosten i Sääminge
Alexander Jakob Gummerus. G. föddes i
Gamlakarleby år 1840. Han blef student 1861,
filosofiekandidat o ch magister 1869, egnade sig därefter
åt den pedagogiska banan och utnämdes 1875 till
kollega i finska och svenska vid Jyväskylä
lyceum, från hvilken tjänst han 1897 tog afsked.
Redan som student uppträdde G. som en mycket
produktiv novellförfattare, publicerande sina
arbeten under märket — 1—b—s i Suometar (1862
—1866), i Maiden ja merien takaa m. fi. Under
den gemensamma titeln Alkuperäisiä suomalaisia
uuteloita (3 häften 1863—73) utgaf han flere
noveller, i serien Romaneja ja kertomuksia (1)
framträdde berättelsen Peritäänkö vihakin? (1875),
själfständigt utkom bl. a. romanen Ylhäiset ja
alhaiset (1870). Öfversatt liar G. en mängd
literära alster, däribland lustspel af Holberg.
Tid-tals medarbetare i politiska tidningar, har G.
gjort sig mest känd som utgifvare af tidskrifter
för folket. 1863 utgaf han jämte A. Hagman
Luonnotar, soin dock upplefde endast en årgång.
Hans betydelsefullaste gärning var likväl
företaget att grunda Kyläkirjasto (1873), en populär
Jäsning för alla", som från 1882 utkommer med
fyra häften årligen (förut 12). 1878 fogade han
därtill ett illustreradt månadsblad Kyläkirjaston
Kuvalehti, hvilket tagit, ett för våra förhållanden
anmärkningsvärdt uppsving, i det
prenumerantantalet från 2,500 stigit till närmare 18,000.
Sedan 1880 åtföljes det af en barntidning Lasten
Kuvalehti som bilaga. 1888 tillkom en ny
upplaga »serien B" (med innehåll företrädesvis
berörande hemlandet), sålunda att bladet begynte
utgifvas två gånger i månaden. Denna senare
serie öfvergick 1897 genom köp till dr V. Vallin.
G. hade de sista årtiondena idkat en tilltagande
förläggarvärksamhet. Senast var han sysselsatt
med att redigera en samlad upplaga af sina
noveller. Närmast sörjes han af maka, född
Gu-merus, dotter af prosten J. L. Gumerus.
Hafva våra principaler orsak att
vara missbelåtna med sina
arbetare ?
I våra dagar, då konkurrensen de särskilda
industrigrenarne och yrkena emellan nått sin
kulmen och hvar och en arbetsgifvare bjuder till att
öfverträffa sina kollegar i att snabt- och
punktligt utföra de af dem bestälda arbetena, kommer
man ovillkorligen att tänka på den likgiltighet
som en del arbetare hos oss ännu äro beskelade
af, hvad punktlighet vid arbetet beträffar.
En återblick, t. ex. 15 à 20 år tillbaka,
visar att oregelbundenheten bland arbetarne inom
tryckerierna då var mera allmänna än hvad
nu är fallet; försummandet af arbetet hörde till
dagordningen, men förhållandena voro då
annorlunda. Den tiden fick kunderna själfva ej
bestämma när de skulle ha sitt arbete färdigt,
utan måste nöja sig med att vänta, till dess
tryckerierna hunno utföra de i fråga varande
arbetena. Men, som redan nämts. förhållandena
gestaltade sig då annorlunda. Nu i konkurrensens
tidehvarf, är det kunderna som bestämmer när
de vilja hafva arbetet färdigt. Kan tryckeriet
då ej lofva till den bestämda tiden, vänder
kunden sig till ett annat tryckeri, där arbetet kan
utföras på den bestämda tiden, och det tryckeri,
där arbetet först var erbjudet till utförande, ser
sig gå miste, mången gång kanske, ett godt och
lönande arbete. Och hvari ligger då felet
härtill-I några fall är det arbetarnes opålitlighet i
arbetet, som gör att den ena kunden efter den
andra börjar vända sig till något annat tryckeri,
i förhoppning om. att där finna mera punktlighet
vid utförandet af sina arbeten. Vi förundra oss
ej öfver att, principalen i sådana fal] känner sig
bittert stämd mot sina arbetare. Dyrbara
materialer och maskiner ligga såsom värdelösa ting
i förväntan på, när det behagar arbetaren, att
åter upptaga sitt arbete. Om principalen eller
faktorn då framhåller det otillbörliga i arbetarens
förfarande och ej mera sätter så stort förtroende till
honom, hvilket kanske i början var fallet, blir
arbetaren afvogt stämd mot principalen. Upptäcker
han då, att någon oförrätt gentemot honom af
förmannen blifvit begången, är han färdig att på
det strängaste nagelfara därmed. Men huru ofta
glömmer han ej därvid, att. äfven han har fel
och brister samt ouppfylda plikter gentemot sin
arbetsgifvare.
Vi tänka så litet efter hur mycket våra
principaler mången gång få lida genom vårt
förvållande. Och hufvudorsaken hos oss är
dryckenskapen, genom hvilken vi ofta försumma den ena
arbetsdagen efter den andra, utan att taga hänsyn
till de svårigheter vi härmed åsamka våra
arbetsgifvare. Vi skulle kunna- nämna fall, där
principaler, genom dryckenskapen bland sina
arbetare, blifvit utsatta för ekonomiska förluster,
hvilket vi dock anse onödigt att här omnämna
emedan en hvar arbetare själf inser de skadliga
följderna af dryckenskapen under arbetstiden.
Men trots alt det obehag, som den försumlige
arbetaren tillskyndar sina principaler, är det dock
den försumlige själf, som i främsta rummet
binden mest lidande och med honom hela
typografkåren. hvilken får uppbära skam och missförstånd
genom detta hans lättsinniga förfarande.
Men icke nog därmed, för den håglöse
arbetaren kan ställningen i en snar framtid bli än
mera vansklig. Den tid är förbi, då det var svårt
för principalerna att skaffa sig arbetare. Antalet
arbetare har under senare tid ökats i en snart
sagt oroväckande grad, och den dag är ej altför
långt aflägsen, då principalerna komma att, så
långt möjligt är, utgallra de ordentligaste
arbetarne och då blir det svårt för den afskedade
att erhålla ny kondition. Öfverbefolkningen inom
tryckerierna i utlandet visar oss tydligt hvad vi
också här ha att vänta i den vägen. Ty alt mera
elever antages å en del tryckerier. Och orsaken
till det. stora elevantalet bör i första rummet
sökas i dryckenskapen bland typograferne.
Vi vilja därför på det enträgnaste uppmana
alla arbetare, icke allenast i sina principalers
och hela typografkårens, utan äfven i sitt eget
intresse med hela sin viljekraft motarbeta alla "de
dåliga böjelser som föranledt honom att håglöst
försumma sina arbetsdagar. Sköta vi punktligt
våra åligganden inom arbetsområdet, kunna vi
vara säkra om, att elever ej antagas i så stor
mängd som hittils hos oss förekommit.
Våra principaler ha ofta nog haft orsak att
klandra oss. Låtom oss därför, så vidt möjligt
är, godtgöra det och sträfva för ett
sannskyldigt och godt samarbete med våra arbetsgifvare,
och vi göra därmed i främsta rummet oss själfva
och hela organisationen en stor tjenst.
rundligt som möjligt, uppmanas härmed resp.
tryckeriarbetare öfverallt i landet att
samman-skjuta medel för nämda ändamål och insända
de ihopsamlade medlena till Typografförbundets
kassör i Helsingfors, herr F. Saastamoinen. Adress:
Simelii arfv. tryckeri.
Suomen kirjaltajille!
Helsingin kirjaltajat, jotka panivat alkuun
kukkaisilla kunnioituksen Z.Topelius’en hautajaisissa,
ottivat vapauden, maaseudulta tehdyn pyynnön
johdosta, antaa mainitun kunnioituksen lähteä
Suomen kirjaltajilta yhteisesti siinä vakuutuksessa
että jokainen kirjaltaja kernaasti tahtoo olla
mukana. Se rahasumma, joka pääkaupungin
kirjapainoista merkittiin kiertelevään listaan, on
enemmän kuin tarkoitukseen tarvittiin, vaan että
jäännös, joka luultavasti annetaan runoilijan
Tanunl-kuunrahastoon, tulisi niin suureksi kuin suinkin
mahdollista, kehoitetaan täten arv. kirjapainojen
väestöä maassamme keräämään varoja
mainittuun tarkoitukseen sekä lähettämään ne
Kirjal-tajaliiton rahastonhoitajalle Helsinkiin osoitteella:
herra F. Saastamoinen, Simeliuksen perillisten
kiijapaino.
Till Finlands Typografer!
Helsingfors typografer, som togo initiativet till
en blomsterhyllniiigvid Zachris Topelii begrafning,
togo sig därvid friheten, på grund af anhållan
från landsorten, låta nämda hyllning utgå från
typograferne i Finland gemensamt, öfvertygade
att hvar och en typograf gärna ville vara med
därom. Det penningebelopp, som genom
kringsända listor å hufvudstadstryckerierna erhölls, var
mer än tillräckligt för ändamålet, men på det
att öfverskottet, som torde komma att
öfverlemnas till skaldens Januarifond, måtte blifva så
Kirje Kiinasta.
Wors-Helsinstä 1S98.
Kun läksin sieltä synnyinmaastani Suomesta,
lupasin muistaa teitä tyhmeliinejä siellä maailman
lopussa. Teitä, jotka kävelette kahdella jalalla
ja olette muodoltanne eurooppalaisia ja kannatte
sitSl nimeä, tahdon ilauttaa ilmoittamalla, että
olen vihdoinkin suurten vaikeuksien jälkeen
päässyt kuivalta merenselältä märälle maalle. Sanon
kuivalta, kun matka oli sitä. Mutta täällä
pakanamaan rajalla on toista: pienet murjaanit ovat
oikein ehta eloisaa kansaa ja heidän musta
mielensä tekee minut päinvastaiseksi. Märkyyskin
täällä on toisenlaista, kuin teillä, siellä Lapin
pelloilla. Mutta mitähän niistä, ne ei kuulu
aineeseeni. Seuratkaa minua kuitenkin, niin kerron
kirjapaino-oloista täällä, sen minkä voin, se on
ehkä teille, jotka vielä olette aikaanne paljo
jä-lessä, monessa suhteessa hyväkin.
Aluksi luon lyhyen katsauksen maan tapoihin
ammatissamme, joka kyllä ei ole järin pahalla
kannalla — ammatin kehitys nimittäin. Toista
on itse ammattilaisten elämäntapa, se kun on
vielä hyvin alhaisella ja kurjalla kannalla, etteipä
juuri sanoa viitsi. Eipä siliä ja sen vuoksi, että
te ottaisitte siitä nenäänne, vaan siksi, että niin
minun kuin teidänkin täytyy kuulua samaan
vel-jeyskuntaan, on paha, että sellaista on vielä
olemassa. Ammattimiehemme täällä enimmäkseen
ovat. suuria juoppoja, kerrassa renttuja. Kun
saadaan rahapenni, niin työstä ei välitetä mitään,
ravintola silloin muuttuu työhuoneeksi ja
kiireellisetkin työt saavat seisauksen. Alussa,
tottumaton kun olin tällaiseen, katselin tätä suurin
silmin, mutta nyt olen jo tottunut siihen, että
kenties osaisin itsekin tehdä samoin, jos ei minulla
olisi vielä toki jälellä tunteita, jotka määräävät
velvollisuuksieni täyttämistä. Tapa luvattomani
vapaapäiväin viettämiseen on jo niin juurtunut
täällä, että sitä pidetään melkein asiaan
kuuluvana ja luvallisena ja nuori latoja ja painaja osaa
sitä jo hyväkseen käyttää ensimmäisinä
taituri-vuosinaan. Ja jos katselee ja tutkii syytä
tällaiseen järjettömään työtapaan, niin huomaa
helposti, että sellaista suosii itse — johtajat. Tässä
tapauksessa ei pahetta kammoovat
ammattikunnan jäsenet voi sille mitään, vaikkakin usealla
tahtoakin olisi. Toiselta puolen pistää säälin
herkkätunne esiin ja toveruudenhan täytyy olla
veljellistä, koska kapakatkin ovat yhteisiä
kaikille. Säälintunne kai se estänee johtajiakin
me-nettelemästä valtansa mukaan. — Poikkeuksena
sopii minun mainita, että on täällä ainakin yksi
paino, jossa aivan näennäisesti suositaan
juoppoutta, koska sieltä ei vielä minun tietääkseni
potkua ole kelienkään sen syyn nojalla annettu,
vaikka renttuileisi kuin hyvänsä. Jos en väärin
otaksu, niin tähän painoon vaadittaneekin
ainoastaan pelkiä juoppoja työntekijöitä ja niiden
kanssahan on hauskan hauska ménetteleidä!
Seuraten muun maailman esimerkkiä, ovat
täälläkin asiaaharrastavat ammattilaiset
perustaneet koko maata käsittelevän yhdyssiteen eli
liiton, jonka pääjohto on täällä. Liitto on vielä
kovin nuori, ettei sen toiminnasta ole paljon
takeita, mutta toivotaan kuitenkin saatavan
toimeen sen verran, että ajanoloon olot paranevat,
murjaanit taltuvat ja rupeevat pysyttelemään
aisoissa.
Kuten jo sanoin, on hyvin hataraa liiton
toiminta syystä, että sen hyvää tarkoitusta
ammattilaiset eivät tahdo ottaa ymmärtääkseen. Alussa
siihen tälläkin paikkakunnalla oli yhtynyt paljon,
mutta sittemmin tippuneet vähä erällään pois,
arvatenkin sen syyn takia, kun siihen täytyy
maksaa kuukausittain jäsenmaksu. Ehkä sitten,
jos siihen saisi kuulua velaksi »isävainajan"
maksun päälle tai aivan ilmaiseksi, olisi jäseniä ja
etenkin, jos liitto tarjoisi heille kaikkia
mahdollisen hyviä avuja ja etuja. Esimerkkinä mainitsen,
miten murjaanit oikein kohtelevat liittoa,
seuraavan jutun:
Hra Tius-Tuis kirjoitti itsensä jäseneksi
liittoon, mutta ei maksanutkaan vaadittavia
maksuja, joten hän tuli pyyhityksi siitä pois — kai
hänellä ei ollut siihen varaa. Mutta annas olla,
kun jonkun ajan perästä perustettiin tänne
kirjailijaliitto, joka nimensä puolesta vivahtaa
meikäläisten, kirjaltajaliitto sanaan, kirjoittautui tämä
sama herra jäseneksi siihen — erehdyksestäkö
vaiko muuteii huvin vuoksi. Otaksun sen olevan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
