Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 35 (11)
GUTENBERG
05
En sättareelevs första utbildning.
Täflingsuppsats.
Det har ej varit och är ännu icke dag
någon bestämd plan eller norm tor vägledning åt
en lärare, som blir anförtrodd lärandet af en
elev till sättare.
l:o. En god syn, starka ben och fötter, ty
sättningen får icke ske i sittande ställning, utan
alltid i stående, och det måste läraren noga
iakttaga att eleven ej får hvila med det ena benet
mot det andra, ty då får han krokiga ben, utan
låt honom eller henne sitta ner pa någon pall
eller bänk (aldrig på någon kast) några minuter
när han känner sig trött, det är nödvändigt.
2:o. Ställningen vid kasten bör vara rak och
kroppens höjd till kastranden bör beräknas så,
att när armbågen hvilar pä kastranden och armen
är rakt uppåt sträckt, bör yttre sidan afhanden
beröra haken, allt efter elevens längd bör
brädlappar fyllas under fötterna tills han uppnår
ofvanbeskrifna ställning, står ban lägre så händer
det ofta att han stöter armbågarne mot
kastranden och står han högre så blir det lätt
anledning att bli krokryggig.
3:o. Om skolkunskaper och hvilket språk han
bäst är mäktig, sådant bör läraren förut veta,
innan han ens börjar och bråka med en elev,
men han bör allraförst få lära känna typerna i
kasten en några dagar, att han kan säga
hvilken bokstaf är n eller w, b eller d o. s. v.
och sedan först börja undervisa själfva
sättningen, hvilket jag ville framställa på följande
sätt:
4:o. Gossen bör ställas vid midten mot kasten,
men kroppen får icke hvila däremot, utan bör
han stå circa 5 cm. från den, för att ha
fullkomlig ledighet vid sättningen. Vinkelhaken får icke
vara alltför tung eller djup, i förra fallet
tröttnar han alltför fort och i senare fallet når ej
tummen till hakens nedre kant där sättlinien
begagnas. Tenakeln med manuskriptet får ej
placeras närmare än circa 40 à 45 cm. frän
gossens ögon, för att han ej må blifva närsynt.
Först gifver man honom tryckt manuskript, att
han hinner lära känna kasten och plocka
bokstäfverna på det riktiga sättet, nämligen att han
för hvarje bokstaf bör noga se att den kommer
med signatur och gravyr i"riktig ställning i
vinkelhaken och venstra tummen emottager stilen,
utan några onödiga luftsprång och kiümbugter,
eller med andra ord direkte från facket i
haken, och för hvarje bokstaf som ligger litet
aflägsnare från midten af kasten bör man med
vinkelhaken följa med så nära som möjligt, för
att ha det kortaste afståndet mellan densamma
och högra handen, ty därigenom vinner man tid
och eleven kan bli en kvick sättare, och icke som
är vanligt hålla vinkelhaken stadigt tryckt mot
bröstet, hvilket är orätt. När man då
ändtligen kommit så långt med eleven, att han står rak
och har fötterna litet från hvarandra med
tåspetsarne utåt, och håller vinkelhaken rätt i
handen samt placerar bokstäfverna på riktigt
sätt, sedan får man börja undervisa huru
raderna skola slutas ut och huru det bäst lämpar sig
att bryta ett ord när raden är full satt o. s. v.
5:o. Om själfva sättningen skulle jag här
vilja framställa min mening, a) om det är tryckt
manuskript som en nybörjare får, så skall
vinkelhaken ställas på en annan brädd än
manuskriptet eller en annan stil, för att han ej bör sätta
lika som det förra, ty det har kunnat vid
ändringar eller på annat sätt, blifva för mycket packadt
öller utslaget och möjligtvis har sista ordet på
raden blifvit orätt brutet i stafvelsen, på allt
sådant måste läraren gifva akt, ty annars tror
eleven att det är rätt när det är tryckt så förut,
b) när en rad är satt, bör eleven se igenom om
hvarje bokstaf och hvarje ord äro rätta enligt
manuskriptet, sedan får han sluta ut raden,
enligt den principen som är vanlig hos oss,
nämligen half fyrkant mellan hvarje ord (benämnes
vanligen schliesskvadrat), men nu gäller det huru
många bokstäfver rymmas in i raden på det sista
ordet, där gäller det att icke bryta också till
också på andra raden utan då är det bäst att
minska frän half fyrkant till ’/« mellan orden,
men detta bör försiggå så att rnau minskar från
höger till vänster, men till först mellan korta ord,
t. ex. i, d, ej, och m. fi. dylika. Hinner icke
detta till då först bör man angripa de
flerstaf-viga ordens mellanrum för att få orden stadigt i
vinkelhaken, det vill säga att raden bör vara så
utslutad att den står fritt i vinkelhaken, utan att
någon annan rad berör den, men ändå icke för
styft eller hårdt, och alla rader lika. Ar det för
svårt att erhålla plats för den sista tunna
spa-tien, så bör man borttaga den sista bokstafven
i raden och lägga spatien bredvid den första
tredjedelen från venster och sedan lägga
bokstafven på sin plats (ty spatier afbrytas genom
vårdslöshet rätt mycket), sedan kan man börja en ny
rad. Men nu kan det hända att följande rads
utslutning måste ökas i stället för att
minskas, då bör man till först öka mellan
flerstaf-viga ord och till sist mellan enstafviga, men då
börjar man från venster till höger och då icke
mer än en spatie mellan hvarje ord, blott i
högsta nödfall mera. Man kan för att få
någorlunda normalt utseende på sidan packa in litet,
fast flere rader å rad, men ej slå ut en rad och
så åter packa en annan, det’är fult, men tillika
måste man afpassa ordens brytning riktigt. De
första dagarna låter man ej eleven sätta full
vinkelhake, utan uågra rader och ökar småningom
radernas antal till full hake.
Till slut anser jag det af behofvet framställa
att en lärare ej bör åtaga sig flere elever att
in-öfvas än 2 och de placerade i samma gata som
läraren arbetar, sä att han alltid hinner gifva
akt på eleverna. Om en elev icke inom en manad
uppfattar något särdeles af lärdomen, så är det
bäst att be honom välja en annan bana, ty
annars är det till skada för honom att bli en
sättare.
Min tanke med denna uppsats, om
prisnämnden anser den af något värde, vore en liten
vägledning för unga konstförvandter, hvilka blifva
anförtrodda att lära en elev till sättare. Någon
fackhandbok har und. icke haft att tillgå, blott
mångårig praktisk erfarenhet, och att här
förekomma brister i ett och hvarje medger jag gärna.
Pääkaupungin-pakinoita.
Eräs ennustus. —
»Sovinnollista yhteistyötä".
Arvoisat ammattitoverit! Olkaamme
varovaisia, sillä loppu on lähellä! Kaikki meidän
ponnistuksemme ovat pelkkää tuulenpieksemistä! Ei
muuta neuvoa kuin laukku selkään, sauva käteen
ja mars — maantielle!
Näin ennustaa tuo kuuluksi käynyt nykyajan
suuri profeetta suutari Eetu Salin, tahi »räyhääjä"
joksi hän itseään »Työmiehessä" mainitsee.
Eräässä niinkutsutussa esitelmässä, jonka hra
Salin piti Ammattiyhdistysten keskuskomitean
kokouksessa helmikuun 12 p:nä
ammattiyhdistysten tarkoituksesta, mainitsi hän m. m. että
ammattiyhdistykset nykyään Englannissa
työskentelevät ainoastaan rajoitetussa muodossa,
nimittäin että näihin yhdistyksiin ei oteta muita
kuin yhteen ammattiin kuuluvia jäseniä. Näitä
jäseniä kutsui hra Salin Englannin työväestön
kermaksi, jotka nauttivat parempia palkkoja sekä
muita etuja kuin muu työväestö.
Olin jo vähällä huudahtaa: Aivan oikein!
Tämän lestin mukaan minäkin annan tehdä
saappaani! — Mutta silloin tapahtuikin keikaus.
Juuri kun hra Salin pääsi kiittämästä tätä
Englannin työväestön „kermaa", niin hän samalla
moitti heidän nykyistä suuntaansa. Sillä niin
kauvan, kun ammattiyhdistykset Englannissa
työskentelevät erillään toisista, niin tulevat ne
menemään perikatoaan kohden.
Onko tämä logiikkaa?
Esimerkkinä meidän maassamme mainitsi hän
Suomen kirjaltajaliiton nykyisen kannan. ––
Ottakaamme ajoissa lauta selkään, muuten saamme
polvihihnasta niin että »nahka" lähtee. Sillä
niin kauvan kuin emme yksimielisesti ja nöyrinä
lapsina yhdy hra Eetu Salinin siipien suojaan,
niin olemme perikadon partaalla. Yksinään jo
ne suuret keksinnötkin, joita on keksitty ja aina
yhä vaan keksitään ammattimme alalla, tulevat
riistämään meiltä kaiken menestymisen ehdon
ja lopulta tulemme syöstyiksi kurjuuden
viimeiseen kuiluun. Tämä on profeetta Salinin
ennustus.
Johtopäätös on siis seuraava: Kun otamme
hra Eetu Salinin mestariksemme, niin ei meidän
tarvitse peljätä mitään vastuksia aatteillemme,
vaan kaikki luistaa eteenpäin kuin rasvattu
pi-kilanka. Meidän ei edes tarvitse peljätä noita
kummituksia keksintöjenkään alalla, jotka
viimein riistävät meiltä kaiken toimeentulon. Kyllä
hra Salin siitä huolen pitää. Sillä hän kai tulee
keksimään sellaisen »patentin", joka sokaisee
kaikkien muitten keksijäin järjen niin, että he
lopullisia valmistuksiaan tulevat jatkamaan
houru-laitoksissa, joittenka seinien ulkopuolelle nämä
keksinnöt eivät ulotu.
Pyydän kuitenkin huomauttaa, että se
alituinen sisällinen tukkanuotalla-olo, joka H:gin
työväenyhdistyksessä nykyään vallitsee ja jossa hra
Eetu Salin on johtajana, ei tuota suurtakaan
saalista, vaan jos »keksitään" toiset ja paremmat
kalastusneuvot, niin kukahan tietää, ehkä mekin
niihin takertuisimme. Muussa tapauksessa olemme
vielä toistaiseksi .kylmäverisiä englantilaisia".
Usein ollaan isännistön puolelta valmiit
saarnaamaan sovinnollisesta yhteistyöstä ja
muistuttamaan, kuinka tämä on ainoa keino, jonka avulla
asiat parhaiten järjestetään. Ettei minua väärin
käsitettäisi, tahdon jo etukäteen huomauttaa, että
vaikka minua ei ole luotu isännäksi, olen
kuitenkin puolustanut ja tulen yhä edelleenkin
kannattamaan heidän mielipidettään tässä suhteessa.
Sillä toivomukseni päämääränä on juuri isännän
ja työmiehen keskinäinen sopu. Mutta mitä
isännät tällä sovinnollisella yhteistyöllä
tarkoittavat, saatan olla hiukan eri mieltä.
Tähänastisiin kokemuksiini nähden olfen tullut
huomanneeksi, että niin kauvan kuin työmies kauniisti
pitää suunsa kiinni, eikä mainitse halaistuakaan
sanaa epäkohdista, niin kaikki asiat ovat hyvin,
Vaan jos hän pienimmässäkään määrässä
huomauttaa mahdollisista parannuksista, olkoon nämä
sitte kuinka oikeutettuja tahansa, niin leimataan
hänet heti agitaattoriksi sekä sovinnollisuuden
rikkojaksi, jonka kanssa ei tahdota olla missään
tekemisissä. Tahdon valaista asiaa
seuraavallakin esimerkillä:
Kuten tiedämme, on F. Tilgmannin liikkeessä
tapahtunut se muutos, että palkat, jotka siellä
tähän saakka ovat maksetut viikottain — tapa
jota erittäinkin ulkomailla on katsottu työväelle
edulliseksi — maksetaan nykyään
puolikuukau-sittain. Kun painon työväki huomautti tästä
epäkäytännöllisyydestä faktori J. Erikssonille,
mainiten m. m. että liiton uudessa
palkkausta-riffissakin ehdotetaan viikkopalkkoja, niin — iske
ja leimahda! — siitäkös pomomies suuttui ja
vastasi hyvin mahtipontisesti, että Suomen
kir-jaltajaliitolla ei ole minkäänlaista yhteyttä
Tilgmannin liikkeen kanssa, vaan ovat ne kaksi eri
asiaa. Toisin sanoen ei työväestöllä siis ole
minkäänlaista oikeutta tehdä ehdotuksia isännistölle
tässä liikkeessä. Todellakin »sovinnollista
yhteistyötä" tämäkin!
Sokeus.
Polemik.
Nedanstående — på omvägar insända —
oborstade skrifvelse ha vi af faktorn, hr August
Holmberg i Hangö fått emottaga för införande
såsom »svar" på notisen „Elevfabrikation", som
ingick i senaste nummer af Gutenberg.
Hos Red. för »Gutenberg" anhålles om
införande af nedanstående:
Uti senaste numret af detta blad företar sig
en skribent att på ett minst sagdt ohyfsadt sätt
orda om personalförhållandena vid det tryckeri,
hvars föreståndare jag är. Uppsatsen, hållen i
en stil, fullt värdig den politik, »Gutenberg" och
dess meningsfränder söker genomdrifva — en
politik, hvilken som bekant går ut på att
förskaffa en handfull agitatorer inom hufvudstadens
typografkår förmyndarerätt icke allenast öfver
arbetsgifvare och arbetstagare i hufvudstaden,
utan äfven beträffande tryckerierna i våra
landsortsstäder — skulle icke förtjäna någon egentlig
uppmärksamhet från min sida, såvida jag blott
vore säker på att en tystlåtenhet härvidlag ej
kunde gifva anledning till missförstånd. Det är
också endast för att förekomma sådant, som .jag
nu går att med några ord bemöta här ofvan
åberopade pecarole.
Jag vill då först anföra att tryckerierna i
landsortsstäderna i regeln äro tvungna att, som
man säger, själfva uppfostra åt sig en duglig
arbetarestam, ty erfarenheten har gifvit vid
handen att de yrkesutöfvare från hufvudstaden,
hvilka erbjuda sina tjänster åt
landsortstryckerierna, på ytterst få undantag när äro försupna
och afsigkomna individer, som ej längre kunna
användas vid tryckerierna i hufvudstaden, utan
— mogna for landsvägen — söka sin utkomst
vid tryckerierna i våra småstäder, för hvilka de
vanligtvis utgöra en värklig plåga. Min
personliga uppfattning är dessutom den, att Helsingfors
icke har sä god råd på ordentliga och dugliga
arbetare, att det skulle kunna afstå någon
näm-värd kontingent däraf till landsorten. Samtliga
ordentliga typografer behålla nog Helsingfors för
egen räkning, och det är följaktligen endast den
(pfT cTorö Ren cFörßunàefs Reservfond! *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
