Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Organisationen och dess betydelse.
Af A. J. Christiernson.
Uti den af Stockholms typografiska förening
med första pris belönade lilla men goda
täflingsskriften med ofvanstående titel taga vi oss
friheten återgifva följande äfven i våra förhållanden
tänkvärda ord:
Den vanligaste och blygaste fordran en
arbetare, eller i det här fallet en typograf, ställer på sin
organisation, är förbättrade arbetsvilkor. Och i
en dylik fordran ligger ju intet ondt, men det
onda ligger i att man vanligen kommer fram
med denna fordran ungefär samtidigt med att
man går in i organisationen, eller också utan att
man någonsin har lagt två strån i kors för
organisationens skull. Ja, sina afgifter har man
kanske ordentligt och punktligt inbetalat och därmed
anser man sig vanligen hafva fullgjordt allan
rättfärdighet.
Och dock hörde väl en arbetare först och
främst hafva lärt sig att för att han skall kunna
få något, äfven aldrig så litet, fordras arbete, och
mycket arbete. Detta få vi ännu mer än annars
tänka på, när det gäller organisationen, ty här
om någonsin, är det arbetet, det där trägna,
ihärdiga och — långvariga arbetet, som ensamt
kan verka.
Därför borde den stående frågan: „Hvad har
organisationen gjort för något till min fördel?“
ändras till: Hvad har jag gjort för någonting till
organisationens fördel? Man skall nämligen
försöka ställa alt på rätta fötter och så äfven här.
Ty endast uppfattad sålunda kan organisationen
blifva hvad den skall och måste vara, om den
icke skall vara en humbug. Men just tanken på
detta, att det är individen som skall göra sin
insats till det hela och först sedan detta är gjort,
kan man vänta något resultat af det helas, det
storas arbete, är något som saknas, man
skroderar om organisationens ringa betydelse och dess
oförmåga att göra något nyttigt, men hvar ser
man någonting dylikt som att skörden kommer
före sådden.
Detta att man anser sig hafva uppfyllt allan
rättfärdighet, när man på därför bestämda tider
betalar sina afgifter, är en fullkomligt felaktig
uppfattning, ty detta är endast den första, den
enklaste skyldigheten som därmed fullgöres.
Pänningar behöfvas ju till alt och äfven här, men
det är icke det som gör organisationen till hvad
den kan och bör vara. Härmed är naturligtvis
icke något sagt emot afgifterna, men hvad som är
sagt är det, att man måste göra mycket, mycket
mera. Det är genom solidaritetens väckande, dess
stärkande och framhållande såsom grundvalen
för organisationen som man kan anses göra
någon nytta. Och vi få icke glömma, att alla kunna
vi göra något för vår organisation, och just
därigenom kan arbetet blifva så oändligt mycket
lättare för den enskilda, men ändock lämna för
det hela större resultat än hvad fallet är, när
kanske några få, om också rikt begåfvade, arbeta
ensamma för organisationens bästa.
Den uppmaningen till landets typografer, att
de skola mera mangrant deltaga i
organisationens arbete, torde vara af behofvet påkalladt.
Och om en dylik uppmaning kanske kan synas
obefogad, så är den det dock icke, ty vid många
tillfällen synes det som om de öfver sin
organisation stolta typograferna skulle hålla på att
glömma densamma. Man behöfver bara läsa
några afdelningsreferat i förbundets organ, så skall
man öfveralt finna jämmer öfver att
sammanträdena äro så klent besökta; det är en visa som
ljuder från alla landsändar. Men kan det gifvas
större fattigdomsbevis på ett folks intelligens, än
när det låter regera öfver sig; låter andra vara
bestämmande i ens egna angelägenheter.
Visserligen kan man ju säga att här har man
samma intressen, gemensamma önskemål, så att
det spelar en ringa roll, ifall man icke är med
och „gafflar“ som det heter. Antagligt är ju att
själfva besluten kanske icke skulle få en annan
form, om alla voro närvarande, än förhållandet
är, när kanske 1/10 sitter och beslutar, men först
och främst kan ett beslut aldrig få den kraft och
betydelse som det bör hafva, när blott en del
hafva varit med om dess fattande, men hvad
värre är, medlemmarne äro kanske alldeles
okunniga om motiven till beslutet just därför, att de
icke behagade vara med när det fattades; ja, de
bilda sig kanske en helt felaktig mening om de
samma och naturligtvis känna de sig i hög grad
missnöjda med att dylika fåniga beslut någonsin
kunna hafva fattats och — de ställa sig i
opposition mot den en gång afgjorda frågan. Och så
i oändlighet, småsaker blifva betydelsefulla
händelser och tvärtom.
Nej, mellan organisationen och dess
medlemmar måste råda en ständig växelverkan, så att
man lefver in i hvarandra, och till slut blir i mer
än vanlig mening ett med organisationen. Jag
blir organisationen och organisationen blir jag,
borde hvarje medlem kunna utropa; d. v. s.
delen och det hela utgöra ett.
Hur stor och stark organisationen än må vara
så kan den dock blifva ännu större och starkare.
Den kan blifva så att säga mera intensiv, mera
tät; och just genom att hvar och en betraktar
organisationen icke såsom en hjälpare i nöden,
utan såsom en förtrogen, en vän, den man i
lifvets skiften kan trygga sig till, skola vi få se
huru organisationen skall så att säga stegra sig
af stolthet och styrka. Vi skola erfara att i
densamma ligger en ofantlig fond af lycka, af nytta
som vi endast behöfva räcka ut handen för att
ernå, men då måste vi också värdera och hålla
organisationens tanke öfver alt annat; vi få icke
på något sätt draga den i smutsen, ty då smutsa
vi oss själfva.
Därför låtom oss vid alla tillfällen vara
solidariska med vår organisation och må vi låta
solidaritetstanken blifva den bestämmande
principen för vårt handlande och låtande, och de
mänskliga rättigheter som äro oss förnekade, skola inom
kort vara våra.
Kirje Kristiinasta.
Niinkuin muuallakin Suomessa, on täälläkin
mielet olleet maltittomia tariffin suhteen.
Täkäläinen kirjaltajaklubi, jonka jäsenluku on
ainoastaan 5 henkeä, on kyllä koettanut parastaan.
Klubi pani toimeen tanssi-iltaman viime
joulukuussa, jonka tulos ei ollut suuri, ainoastaan
25 m. puhdasta voittoa, vaan on luullakseni
sekin ropo tervetullut liiton vararahastoon.
Suotava olisi, että yhdistykset ja klubit muuallakin
maassamme koettaisivat kartuttaa liiton
vararahastoa, toimeenpanemalla iltamia sen
hyväksi, sillä raha on paras keino tuottamaan
kunnioitusta pyrinnöillemme.
Kuten toisissakin kaupungeissa, on myös
täälläkin kirjaltajien joukossa »myyriä», jotka
eivät tahdo kuulua mustan kaartin
järjestyneeseen »-rykmenttiin», vaan mieluummin ovat sen
»trosskusk’eina».
Täällä Kristiinassa on paino, joka kantaa
komeata kylttiä nimellä »Kansallis Kirjapaino».
Muuta »kansallista» en tuossa löydä kuin se, että
siellä tehdään hyvin »kansallista» työtä,
»kansan apulaisilla», sen todistaa eräs taulu, joka
on siellä kokoon taottu ja jossa seisoo:
„Läkki-seppä Samperi BUickslagare", joka kumminkin
pitäisi oleman »Läkkiseppä Sandberg
Bläcksla-gare».
Sanoin kansan »apulaisilla». Niin, tosi kyllä;
painoa käytetään apulaisvoimalla, sen on itse
herra painon »vahtori» Wartiainen, mies
Mikkelistä, sanonut, kuin tuli puheeksi eitä hänellä
on puoli plutoonaa oppilaita työssä sekä
ruoassa; taitaapa joku asuakin painossa, koska
eräänä työttömänä hetkenä nähtiin eräs mainitun
herran apulaisista kurkistelevan ulos painon
»saunan» ikkunoista piippunysä suussa.
Mainitut herrat, sekä »vahtori» että apulaiset,
eivät tahdo kuulua liittoon, syyn arvaa
jokainen. Täkäläinen klubi kutsui kiertokirjeen kautta
t. k. 18 p. heitä yhteiseen kokoukseen, vaan
he loistivat poissaolollaan. He nähtävästi luot-
tavat »vahtorin» puurokuppiin, vaan eiköhän
lopulta ala tuntua »pohjaanpalamisen» makua.
Ei luulisi todellaankaan enää löytyvän niin
lyhytnäköisiä henkilöitä tällä vuosisadalla ja
erittäinkin meidän ammatissa, vaan häpeä kyllä,
löytyy niitä vielä useita, jotka nukkuvat sitä
vanhaa unikekojen unta, huolimatta niistä
monista kelioituksista, joita on heille herätykseksi
saarnattu.
*
Täkäläisellä kirjaltajaklubilla oli vuosikokous
1G p. t. k. Vuosikertomuksessa esiintyy, että
klubi oli kokoontunut vuoden kuluessa
harkitsemaan ehdotusta uusille rairaus-, hautaus- ja
matka-apukassan säännöille, liiton jäsenvaalia
v. m. asioita varten. Rahaa kassassa 31: 50.
Klubin puheenjohtajaksi valittiin uudelleen
faktori F. Ahlroos, rahastonhoitajaksi latojataituri
E. Westerlund sekä sihteeriksi konemestari G.
A. Hällstén. Huvitoimikuntaan valittiin G. A.
Hällsten (puhcenj.), E. Westerlund (varastonh.)
ja latojaoppilas H. Wiklöf. Liiton asiamieheksi
valittiin uudelleen hra F. Ahlroos.
*
Toivotan onnellista vuotta Suomen
kirjaltaja-kunnalle ja toivon että he muistavat lauseen:
»Yhteistyö antaa voimaa!» ja sitäpä tätä nykyä
erittäinkin tarvitaan.
Kyösti.
Fria ord. Vapaita sanoja.
Man ser ofta i tidningar att ombrytaren har
som princip att placera „noter“ i slutet af
spalten utan hänsyn till att noten hörer till en
föregående artikel eller afdelning, som är
afslutad med en tjock öfver spalten gående linie.
— Intressant vore att någon uttalade sin
öfvertygande åsikt häruti, om detta förfarande är på
sin plats eller icke.
Intresserad.
Sijaa pyydetään seuraavalle:
Nimellisesti mainittuina henkilöinä katsomme
mahdottomaksi ruveta selityksiin salanimen (Wiikä)
takana piilevän bäväistyskirjoittajan kanssa ja
erittäinkin kun kirjoitus on kauttaaltaan törkeää
valhette-lua. Jos Wäkä raivoissaan siitä, ettei hän meillä
säilynyt, purkaa vihaansa, tulee se vahingoittamaan
enemmän häntä itseänsä.
Tampereella Tammik. 20 p:nä 1900.
Juho Uoti. K. J. Lindeqvist.
Koska vastalauseentekijät itse myöntävät olevan
mahdotonta kumota Tampereen kirjeessä
(Gutenberg n:o 1) mainittuja epäkohtia, niin kehoitamme
nimim. „WäkMä" luopumaan enemmistä selonteoista.
Mitä tulee hra Lindeqvistin riitaisuuksiin
yllämainittuun asiaan kmdumattoman sekä nimittämänsä
henkilön kanssa, niin emme itsestään selvästä syystä
ole myöntäneet tilaa lähettämällenne kirjoitukselle.
Toimitus.
Erilaiset pyyteet.
Kirjapainon isännät ovat viime aikoina
pitäneet kokouksia sopiakseen yhteisistä
toimenpiteistä työntekijöitä kohtaan. Mitenkä pitkälle
ovat toimissaan päässeet, käy selville viime
kokouksen tuloksista. Tarkoitus kokousten
pitämisellä on kai ollut, että voitaisiin yksissä
neuvoin vastustaa kirjapainotyömiesten
palkankorotusvaatimuksia. Ne ovat muka liian
kohtuuttomat, isännät eivät mitenkään voi maksaa
niin paljoa.
Työmiehet taasen väittävät, että he eivät
tule toimeen nykyisillä palkoillaan, sillä olot
ovat muuttuneet, vuokrat nousseet ja
elanto-kustannukset kallistuneet. Se on se vanha väite,
joka aina olojen muuttuessa uudistuu ja olojen
pakotuksesta täytyy palkkojen nousta.
Palkankorotukset ovat aina synnyttäneet vastustusta
ja ilman taistelua ei niitä ole milloinkaan
saavutettu.
* Föröken Förbundets Reservfond! *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 05:39:09 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/gutenberg/1900/0011.html
