- Project Runeberg -  Gutenberg / 1901 /
59

(1892-1900)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

GUTENBERG

X:o 7

59

den arbetslöse får åtminstone en ringa del af
denna vinst, som tariffen inbringar åt hans
arbetande kamrat.

I de tider, då tillgång på arbete finnes i
tillräcklig mån, är denna bristfällighet vid vårt
organisationsarbete ej synlig. Men tillgång på
arbete finnes alla tider ej i samma skala. Det
oaktadt är arbetskraften alla tider så pass stor,
att den äfven under de mest brådskande tiderna
utan nämvärd öfvertidsarbete är tillräcklig för
tillfredsställande af det påkallade behofvet.

Betraktande frågan från den sociala
synpunkten, ville man tro, att då en arbetare genom
sina ärliga bemödanden ej blifver satt i tillfälle
att af samhället förvärfva den honom tillhörande
andel för sitt lifsuppehälle, det äfven vore
samhällets pliktskyldighet att vid dylika fall
bispringa sina sämre lottade individer.

Så berättigad som denna fordran än är, att
samhället i sin helhet ålägges ansvar för sina
enskilda individers ekonomiska betryggande, så
kan det ännu räcka länge, förrän detta
kommer att tillämpas på den kroppsligt arbetande
klassen. Detta allt står i beroende af de olika
elementens sammansmältning, hvilka för
närvarande bilda samhället. Förr än detta högsta
mål är uppnådt, böra vi därför efterfölja dessa
medel, hvilka under tidsförhållandena bäst kunna
tillämpas i praktiken. Och sker detta sålunda,
att medlemmarne å de skilda korporationer
eller facken sammansluta sig för att med
förenade krafter bispringa sina individer. Detta är
äfven hufvudmålet för det förbund, som kallas
Finska typografförbundet.

Såsom vi redan omnämde, har förbundets
sträfvan härintils krönts med framgång. Men
då tider inträffar, att en del af förbundets
medlemmar ej äro satta i åtnjutande af dessa
fördelar, så måste det medgifvas, att förbundets
rätta hufvudmål då ej ens närmelsevis är
uppnådt. Vi mena dessa sämre lottade kolleger,
hvilka under inträffande arbetsbrist äro
prisgifna åt sitt eget öde. Om förbundet under
nu rådande och allt mera hotande tider ej med
allas förenade krafter söker lända till bistånd
för dessa kolleger, hvilka genom arbetslösheten
hotas med hunger, så, ledsamt nog, hafva vi.
äfven då skäl att tvina om vår tariffs hållbarhet
i praktiken. Då principalerna observera, att
tillgång pä arbetare finnas mer än tillräckligt,
komma de att taga tillfället iakt för
undertryckandet af bestämmelserna i tariffen-; ty
underkastar man sig ej, så påpekas det på de
arbetslösas stora skara. Här och där hafva
redan uttalats — kanske ännu tilsvidare af
oeftertänksamhet — hotelser, då det inträffat

schismer om arbetspris mellan principal och
arbetare, men hafva dylika hotelser
lyckligtvis dock ej ännu besannats. Från den
moraliska synpunkten sett, kommer man att
tillställa sig frågan: kan förbundet tvinga en
sättare att i dess alla punkter efterlefva
tariffen, om han därigenom blir utsatt för
brödlöshet? Samvetet svarar naturligtvis nej! men
från andra sidan åter kräfver den
oundvikliga organisationsdisciplinen, att tariffen ända
till dess minsta detaljbestämmelse måste
efterlefvas; ty om tariffen engång i de små
bestämmelserna kommer att förfela, då är det ej
häller långt till de stora. Redan af detta borde
inses huru påkallande för förbundet det är att
utsträcka sina alla krafter till bistånd för de
arbetslösa kollegerna. Ty om vi härvid ej
vidtaga kraftiga åtgärder, kommer det äfven att
högst menligt värka på de arbetande
kollegerna. Svårt är att tvinga t. ex. en familjefar
i ofvan anfördt fall efterlefva tariffens alla
bestämmelser, om ej förbundet i någon mån
tryggar hans arbetslöshet.

Så nödvändigt det än vore, att den här
föreslagna fonden stäldes som obligatorisk i
likhet med reservfonden i fjol, så tro vi dock
detta vara för mycket vågadt på grund af den
bittra erfarenhet, till hvilka dessa extra
uttaxeringar då föranledde. Ty i förbundet finnes
ännu många svaga och vacklande medlemmar,
hvilka på grund af den då förhöjda
kontingenten ännu stå som „resterande“. Detta är skam
för vårt eljes lifskraftiga förbund. Då det nu
förhåller sig så tarfligt, hvad en del
förbundsmedlemmar vidkomma, så böra vi gagna oss
af de medel, hvilka under rådande förhållanden
bäst kunna tillämpas. Lyckligtvis dock är
dessa medlemmars antal ej häller altför litet,
hvilka ställt förbundets förkofran till en
hjärtesak. Med hopp om dessa trogna vänners
bistånd hafva vi vågat föreslå denna svårlösta
fråga. Främst vända vi oss till de skilda
afdelningars bestyrelser med vädjan om, att dessa
skulle värka därtill, att å alla tryckerier i
landet funnes en särskild sparkassa, i hvilken
regelbundet t. ex. hvarje aflöningsdag eller dagen
därpå hopsamlades bidrag för nämda ändamål.
Att grunden till denna fond något så när
kunde fås motsvara sitt ändamål, så tarfvar
saken, att besparingarna till andra kassor
tilsvidare lämnas till en bisak och krafterna
uteslutande riktas till bistånd för de arbetslösa.
Att de skilda afdelningars festbestyrelser äfven
i stort kunna värka till kassans förökande,
därom må bevittna detta lotteri, som Kuopio
afdelning i slutet på fjolåret arrangerade för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 05:39:13 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/gutenberg/1901/0059.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free