Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åt Häcklefjäll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
närmar sig obevekligt, ödesdigert, hjärtlöst. Men
det slites itu av Heklas rygg, och två
molnbankar sväva sakta förbi oss under vår nivå.
Jag har sett samma fenomen från
fjälltoppar i Alperna, men här är det
överväldigande. Åt väster försvinner landet under
molnets bomullshav, men åt öster kan jag se
under det. Terrängen ligger blåsvart i
skuggan med ljusa fläckar som antyda snö och
sjöar, och över molnet lyser Vatnajökull med
starkare glans, sprakande solvitt, sprutande färg
in i mina pupiller. Om några minuter förena
sig de båda bankarna norr om oss, lösas upp
och försvinna. Men molnet drar vind efter
sig. Havet i söder blånar mörkare under en
bris och Vestmannaeyjar bli fastare i
konturerna. Snart få vi blåst häruppe.
Medan jag väntar på Wulff och Lawson,
undersöker jag röset. Mellan dess block ligga
gamla visitkort, vilkas text är halvt, ibland helt
utplånad av det växlande vädret häruppe. Det
är tyska och engelska vetenskapsmän, som
velat skicka en hälsning till efterkommande
Heklabestigare. Ingjaldur visar med stolthet
sitt eget namn på en papperslapp. Han hade
skrivit det i förrgår. »Om det ofta kommer
folk hit?» Nej. Någon från Svíþióð hade han
i alla fall aldrig träffat.
När Wulff och Lawson kommo tillbaka,
varma efter klättringen och flåsande, kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
