Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åt Häcklefjäll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blåsten och vi kände att vi gingo i
skjortärmarna. Men innan vi började nedstigningen
måste vi försäkra oss om Heklas högsta topp
som minne och trofé. Jag föreslog detta med
tanke på en målarkamrat som en följd av år i
sin västficka ständigt bar Siebengebirges högsta
topp, som han fräckt slagit av vid ett besök där.
Här bestod toppen av lösa stenar med
obsidianens karaktär. Vi gjorde en snabb
avvägning med horisonten som vattenpasslinje.
Sedan Wulff bemäktigat sig den högst liggande
stenen, tog jag den näst högsta — som ju då
faktiskt blev den högsta i ännu högre och
verkligare bemärkelse än Wulffs. Den skulle bli
en prydnad i ett av våra svenska museer, ty
något skall man göra för fosterlandet.
Två timmar hade jag varit på Heklas topp.
I skjortärmarna och högt lyftad över alla
lägre jordiska bekymmer! Men nu sög
vinden upp kylan ur snöfälten nedanför och
tobaken började ta slut. Antagligen är det sista
gången i livet vi stå häruppe. Låtom oss alltså
slå fast minnet av allt detta härliga.
Sauðafellsvatn ligger därnere som ett runt,
blått, klarvaket, germanskt öga och fixerar
oavlåtligt zenit.
Det var det sista jag såg. Jag bryr mig
icke om att beskriva återfärden, som gjordes
efter alla konstens regler. Vi drucko i
vattensamlingarna. (Nu kommer jag verkligen ihåg,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
