Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vansinnigs memoarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
torr, hätsk pina, icke en droppe af godhet kände
jag längre inom mig, endast ett kallt, lugnt agg
mot mig själf och mot det, som skapat mig. Hvad
var det då, som skapat mig? Gud, säger man.
Gud... jag kom plötsligt ihåg, att man kunde
bedja. Jag hade icke bedt på länge, icke på tjugo
år, och trodde icke på något, fastän jag för
konvenansens skull en gång om året gick till
nattvarden. Jag började bedja: »Herre, förbarma dig,
Fader vår, Heliga Guds moder.» Jag hittade själf
på nya böner, jag gjorde korstecknet och bugade
mig till golfvet, i det jag tittade mig omkring och
var rädd, att någon skulle få se mig. Det var
som om detta, som om rädslan för att man skulle
få se mig, bragt mig på andra tankar. Och jag
gick och lade mig. Men knappt hade jag lagt
mig och slutit ögonen, förrän åter skräckkänslan
kom öfver mig. Jag stod icke ut längre, jag väckte
uppassaren, väckte Sergej, sade till, att man skulle
spänna för, och vi foro i väg.
Den friska luften och rörelsen gjorde mig
godt. Men jag kände, att något nytt lagt sig öfver
mitt sinne och förgiftade hela mitt föregående lif.
Vi foro ända till mörkrets inbrott. Hela dagen
kämpade jag mot min ångest och öfvervann den,
men i mitt sinne låg en skräckfull bottensats kvar,
som om det händt mig någon olycka, och jag
endast för en stund kunde glömma den. Men
den fanns kvar där, i djupet af mitt h[ärta, och
hade makten öfver mig.
På kvällen kommo vi fram till ort och ställe.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
